I mitten av 1990-talet deltog jag för Sverige i WP1, OECD:s kommitté för ekonomiska strukturfrågor. Maastrichtfördraget hade slutits ett par år tidigare, men det var inte så många av mina kolleger som trodde att euron någonsin skulle bli av.
- Det går inte att bilda en monetär union med Italien, skojade en tysk - men det går inte heller att bilda den utan dem, utan ett av EU:s grundarländer.
Vi fick fel. Euron sträcktes ut till långt fler länder än vi kunnat drömma om, till Grekland och Portugal och ännu fler. Tyskland värjde sig genom att ställa krav på dem som skulle bli medlemmar - låg inflation, lågt budgetunderskott, hanterlig statsskuld. Och ytterst fanns redan artikel 103 i Maastricht-fördraget: no bail-out - det land som slarvade skulle få stå sitt eget kast, de andra länderna skulle inte krafsa kastanjerna ur elden.
Det har inte gått tio år sedan euron hamnade i var mans plånbok, men hela det tyska försvaret är redan upprivet. De stora länderna började synda mot budgetreglerna redan för några år sedan, men det allvarligaste avsteget kom med första bästa kris. Räddningspaketen för Irland och Grekland har låtit artikel 103 gå all världens väg.

Kanske var det nödvändigt. Många banker hade uppenbarligen aldrig skrämts av principen. Genom att låna hej vilt till PIIGS-länderna har de äventyrat hela det europeiska bankväsendets stabilitet. Till och med Storbritannien tvingas in i euroområdets räddningspaket för Irland, där engelska banker hör till dem som eldat på mest.
Därmed brast fördämningen mot eurons politiska följdverkningar. Ju större stödpaket, desto svårare debatt på hemmaplan för finansiärerna.
I allt fler länder finns det politiker som säger nej. Hittills verkar EU-organen ha nöjt sig med de ursprungliga, allmänna kraven på budgetunderskott och statsskuld, men frågan är hur länge de kan hålla emot missnöjet hemmavid.

Om finansiärerna börjar lägga sig i detaljerna i krisländernas ekonomiska politik, då har den politiska unionen kommit bra mycket närmare än de flesta trodde bara för ett par år sedan.
Men hur ska det fungera? En gemensam finanspolitik griper så djupt in i frågor om fördelning och rättvisa att den förutsätter någorlunda gemensamma värderingar bland de berörda medborgarna.
Mänskligt att döma är eurons 16 medlemsländer - från Finland över Tyskland till Cypern och Malta - minst ett par generationer ifrån den samsyn som skulle krävas.
Alternativet skulle vara att krisländerna lämnar euron för att exportera sig ur problemen. Kruxet är att statsskulden då skulle raka i höjden, med allt vad det innebär för obligationsrisken. Det skulle knappast göra saken lättare för banksystemet.
Allt detta är också en svensk angelägenhet - utanförskapet skyddar oss inte mot kollapsens konsekvenser. För oss som röstade ja har krisen ställt besvärliga frågor. Om EMU-länderna rätar ut frågetecknen har verkligheten tagit hand om några av euromotståndarnas viktigaste invändningar - men det vet vi knappast förrän om något år eller två.