FINANSKRISER
Deflationskrisen 1766-1768 är något av det räligaste som svenska placerare gått igenom. Eländet hade byggts upp under lång tid. Efter Karl XII tog det två mödosamma årtionden för kanslipresidenten Arvid Horn, hans "finansminister" Swen Lagerberg och riksbankschefen Johan Thegner att sätta finanserna på fötter igen.
Men då var den revanschhungriga adelns tålamod slut. Hattarna blev Sveriges första riksdagsparti och kastade ut Horn och Thegner. Ny kanslipresident blev greve Carl Gyllenborg - och riksbanken hamnade hos hans lillebror Fredrik, hattarnas partisekreterare.
Tillsammans satte bröderna igång en väldig inflationsbrasa. De störtade ut i ett par olycksaliga krig med Ryssland och Preussen, de införde den aktiva näringspolitikens svarta hål i svensk ekonomi - värst var Alströmer, inte med potatisen utan med den suveränt olönsamma textilmanufakturen i Alingsås. Sedelpressarna rullade, priserna skenade och den svenska valutan skrumpnade samman på börsen i Hamburg. När universitetsadjunkten Pehr Niclas Christiernin påpekade sambandet mellan sedelmängden och inflationen hotade riksdagen honom med rättegång. Det var denna period som kallades frihetstiden.

Under inflation kan man göra goda affärer. Spekulanterna lånade pengar till varor och fastigheter som de sålde med god förtjänst ett par år senare. Karusellen snurrade snabbare och snabbare, riksbankschefen hörde till dem som lånade allra mest i sin bank - så mycket att han ett tag inte hade råd med räntan, men då blev han bjuden på den av sina tacksamma fullmäktige.
Och så sprack allting. Efter 25 års ökenvandring vann mössorna valet. De bestämde sig för att knäcka inflationen och fördubbla penningvärdet. Förbättringen skulle ske stegvis under tio år, bestämde sekreta utskottet 1766.

Nästa dag var nyheten ute på sta'n. När befolkningen begrep att deras pengar skulle bli dubbelt så mycket värda började de hamstra sedlar för glatta livet. Bankens sedelindragning spelade en ganska liten roll för penningmängdens minskning; det var allmänhetens egen "sedelindragning" som skapade penningbrist i landet och fick växelkursen att rasa. De närmaste åren blev ett av de värsta stålbad som den svenska ekonomin någonsin gått igenom. Lånen sades upp och konkurserna mångfaldigades.
Den ende som gladde sig var Bellman. Vid det här laget hade han fått sparken från riksbanken, men i epistel 23 låg ändå hans hjälte Fredman på gatan vid krogen Kryp-in, "gent emot Banco-huset", en sommarkväll 1768. I nästa epistel - no 24 - gör skalden en lysande sammanfattning av det ekonomiska läget i landet:
Usla tider!
Vad det lider,
Bara kursen nederslås, :||:
Bättre köp på brännvin fås;
Men då lever jag ej mera,
Andra hjältar då hovera.
Kan ni tro, då, kära Mor!
Jag skull' få en sup så stor,
Jag skull' supa om ni tror,
Liksom Runius, Lucidor.
Så sant som det var sjunget! Sverige importerade spannmål. När växelkursen slogs ned fick svenskarna mer spannmål för pengarna, då kunde man bränna mer brännvin - och då blev det större supar för varje slant!