Rikets indelning handlar om den offentliga sektorns infrastruktur, skelettet som håller verksamheten samman och uppe. Precis som ett skelett ska det aldrig synas; men vittrar det ner och fallerar, då har samhället allvarliga störningar att vänta.
Alla politikens frågor kan inte vara valvinnare. Somliga frågor måste de förtroendevalda ta ansvaret för. Regionfrågan hör definitivt dit. Ett klart besked om hur landet ska organiseras skulle göra det lättare att hantera en rad andra frågor.
Ibland föreställer man sig att alternativet till att göra något är att låta allt förbli som det är. Det kan stå dröjaren dyrt: om olika delfrågor tar olika vägar på olika håll, så blir det svårare och svårare att samla ihop spretigheten för varje år som går.
Risken är stor att det går så med regionfrågan. Redan nu har vi i praktiken genomfört en halv regionreform.
Invånarna i Stockholm, Skåne och Västra Götaland lever i regioner som är ungefär så stora som ansvarskommittén tänkt sig, medan resten av befolkningen är splittrad på 18 landsting och Gotland.

Ansvarskommittén föreslog 6- 8 regioner redan 2007. Tveksamheten har varit störst bland en del rikspolitiker. Det är märkligt, eftersom röran är störst bland statens egna organ. Ansvarskommittén räknar samman ett 40-tal olika sätt att organisera verksamheter regionalt, somliga med milt sagt fantasieggande lösningar på sina problem. Rekordet bland dem jag stött på är den myndighet som räknar in Jönköping och Linköping i sin västra (!) region.
Med dåligt samordnade regionala lösningar mister staten mycket av sin slagkraft. Stormen Gudrun var ett drastiskt exempel. Att många medborgare var utan infrastruktur i månader borde ha motiverat en haverikommission lika väl som tsunamin.
Staten hade kunnat mobilisera de resurser som krävdes och sedan skickat notan till kraftbolagen, men i den regionala röran kom ansvaret bort.
Att staten alltmer lämnat länen som indelning beror på att trenden mot större regioner är stark. Det är svårt att ordna kompetent bemanning på drygt 20 olika ställen i landet; men dessutom är verkligheten på snabb väg att regionaliseras. Arbetsmarknaden för akademiker är på väg mot sex regioner, grupperade kring de stora universiteten (även för dem som läst vid någon av de andra högskolorna). Och i dag går hälften av varje årskull till högre utbildning.
De sex regionerna är snart här, vare sig staten vill eller inte.

Ju mer denna process lämnas åt sitt öde, desto mer famlande kommer den att bli. Alltfler organ kommer att uppfinna sina egna regioner.
Politiken försitter en chans, när den inte erbjuder styrsel och ledning.
Kanske kan det glädja någon libertarian, men marknaden är egentligen inte särskilt väl betjänt av den offentliga organisationen splittras och förlamas. Det är lättare att samspela med någon som man vet var man har.
Sent omsider har Mats Sjöstrand fått i uppdrag att utreda statens regionala organisation. Det är hög tid att regeringen tar sig samman och ger klarsignal för regionerna.