VALSYSTEM
I förra veckan avtäcktes Bonniers statsministerprojekt. Nils Edén var min man; huvudredaktören Per T Ohlsson rankade honom som nummer två i sällskapet. Projektet ger perspektiv på politikens grundläggande mekanismer. Det svenska valsystemet lyckas numera förena det sämsta hos proportionalismen och majoritetsvalsystemet.
Med majoritetsval går systemet mot två stora och breda partier, där meningar bryts mot varandra och politiken hamnar i konstruktiva helheter nära mitten.
Med proportionella val blir partierna fler. Då får man kombinera sig fram till fungerande regeringar, men utfallet blir normalt detsamma: samling kring kloka paket med bred förankring. Problemet är att Sverige verkar ha hamnat någonstans mitt emellan.
Politiken har cementerats i två block, lika obevekligt mot varandra som i ett majoritetssystem.
Men proportionalismen berövar oss majoritetsvalens breda kyrkor. I stället tvingar koalitionernas logik igenom en del av de minsta partiernas flugigheter.

För att ett parti ska motivera sin existens måste det ha någon eller ett par profilfrågor. Med sju partier i riksdagen behövs det många sådana frågor. De stora sanningarna kan aldrig fylla den funktionen, för dem är de flesta partierna överens om.
När partierna ska hitta något som de är ensamma om blir det i stället någon egendomlighet i politikens utkant - men för att koalitionen ska bestå måste även det lilla partiet få rida någon av sina käpphästar.
På så vis tvingar blockpolitiken igenom den ena konstigheten efter den andra.
Regeringen Persson gav väljarna Botniabanan och friåret mot allt samhällsekonomiskt förnuft, men Miljöpartiet skulle ha sitt.
Regeringen Reinfeldt har avvecklat fastighetsskatten och infört vårdnadsbidraget - minst lika orimligt det, men även Kristdemokraterna har sitt pris.
Saken blir inte bättre av att flera av dessa småpartier räddas av taktikröster.
De knappa tre procenten som verkligen tror på vårdnadsbidraget som en politisk huvudfråga får igenom det med ett par "hjälpsamma" procentenheters röster.
Särskilt hårt drabbas skattepolitiken. De tryggaste skatterna är ofta de minst populära, och därför är skattepopulismen ett frestande profilkort.
Moms på maten var VPK:s livlina under ett par årtionden, KD klarade förra valet på fastighetsskatten
.
I ett majoritetssystem hade antagligen inget av de stora partierna velat avstå från så trygga skattebaser, utan i stället lagt kraften på att hantera deras skavanker. Men när de väl blivit profilfrågor är det till slut svårt att vårda dem, även om slopandet gör den långsiktiga välfärden onödigt besvärlig att finansiera.
Rena majoritetsval i enmansvalkretsar är knappast lösningen, men någonting ditåt. Med 200 platser, en fjärdedel på utjämningsmandat, skulle den folkvalda församlingen antagligen fungera bättre än i dag.
Riksdagsledamöternas personliga ansvar gentemot väljarna skulle bli tydligare. Det viktigaste vore ändå effekten på hela det politiska systemets mekanismer.
Koalitionsblockens förstening skulle brytas, det är en nåd att stilla bedja om.