I våras spådde Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att skatten skulle behöva höjas med 12- 13 kronor de närmaste 25 åren. Så kommer det inte att gå: sådana prognoser ska vara självförstörande. Men skrämskottet tvingar oss att tänka till.
De kommunala framtidsprognoserna ser så dystra ut därför att produktiviteten antas stå stilla.

Framtidens kommunanställda jobbar på ungefär som i dag. Åtminstone på kort och medellång sikt är det svårt att rationalisera tjänster lika hårt som varuproduktion.
Industrins ökade produktivitet driver upp lönerna, tjänstesektorn konkurrerar om samma arbetskraft och måste därför höja lika mycket. Om produktiviteten inte ökar lika mycket som i industrin blir tjänsterna obevekligt dyrare.

Om kommunerna och landstingen ska hålla jämna steg med näringslivet måste de om några årtionden klara dagens uppgifter med hälften så många anställda som nu.
Det är inte säkert att vi som medborgare önskar oss samma tempo i vården och skolan som i industrin, men därifrån till att nöja sig med noll är steget lite väl långt.
Bekymret är att det inte finns så värst många morötter i kommunerna. Det är personalen som kostar mest. Om färre orkar lika mycket som nu, om bara två av tre vakanser återbesätts, så ökar produktiviteten. Men när kommunerna rationaliserar lägger politiken ofta rabarber på vinsterna - för att sänka skatten i blåa kommuner, för att öka personalen i röda.

I det privata näringslivet delar kloka ägare och ledningar med sig av ökad produktivitet, genom ökat löneutrymme eller vinstdelningssystem, men kommunerna låter ofta en och samma löneschablon gälla för hela förvaltningar och verksamheter.
Om kommunernas personal finge del av vinsterna skulle den antagligen bli mer intresserad av att bidra till rationaliseringen.
Riktigt absurt blir det när kommunerna erbjuder anställda att berika sig genom avknoppningar, där hela rationaliseringsvinsten blir deras - men näst intill ingenting om de förblir kommunala.
Men varför ska kommunerna bry sig om sin produktivitet, när staten inte gör det?
När pengarna inte räcker till är det alldeles för lätt för kommuner och landsting att höja skatten.

Ökad skatt kanske betyder att fler jobbar mindre i den egna kommunen, men den förlusten får alla andra kommuner vara med och dela genom utjämningssystemet.
Skattehöjningen behåller man själv. Den skevheten har lagt på skattereformen många miljarder sedan 1990-talet, långt värre än värnskatten.
Kostnaden borde bli tydlig för skattehöjarna. Om hälften av kommunens intäkter från en skattehöjning gick till staten, som ett närmevärde på de negativa effekterna, skulle det antagligen leda till en större återhållsamhet.

På 1990-talet satte ett sådant system i praktiken stopp för skattehöjningar. Då räknade staten av hälften av den ökade skatteintäkten mot kommunens statsbidrag. Om systemet dessutom blev symmetriskt, om staten betalade hälften av bortfallet vid en skattesänkning, skulle produktivitetsstimulansen bli ännu tydligare.
Då skulle det löna sig att belöna driftiga anställda!