Den politiska debatten antyder att det är mycket synd om barnfamiljerna, ty de har barn. Dessa tar märkligt nog både tid och kraft i anspråk, vilket riskerar att bringa arbetande föräldrar "ur balans". Politikerna tävlar om att erbjuda nya motgifter till det erbarmerliga tillståndet - vårdnadsbidrag, barntid, förlängd föräldraförsäkring, pappaledighet för tonårsföräldrar och så vidare i oändlighet. Gemensamt för dessa är att de går ut på att ge de stackars päronen lite mer skattebetald ledighet så de kan lattja lite mer med ungarna. Och komma i balans.
Det föräldratillstånd som under hela vår civilisations historia setts som något normalt och hanterbart betraktas nu som en åkomma som staten fullkomligen måste förbarma sig över. Den bisarra synen på statens föräldraansvar manifesteras i ett allt mer vridet språkbruk. Barnfamiljerna måste få bestämma själva, sa kd när de propagerade för sitt vårdnadsbidrag. Det egna valet är alltså fritt först när det är skattesubventionerat?
Samma nyspråk genomsyrade den debattartikel Feministiskt Initiativ-företrädaren Carlos Ejemyr Rojas publicerade på gårdagens Sidan 4.

Det bästa för barnen är om båda föräldrarna kan vara hemma samtidigt i början, skriver Carlos. "Det får vi inte" konstaterar han sedan.
Det får han visst. Alla föräldrar har rätt att tillbringa alla sina dagar i mysig närhet till barnens söta jollrande. Men inte för skattepengar.
Det vore orimligt och det vore omöjligt. Statsbudgeten är inte obegränsad. Dess fortlevnad förutsätter framför allt att människor arbetar.
På gårdagens DN Debatt slog två Uppsalaprofessorer fast att fyrtiotalisterna kommer att tredubbla Sveriges vårdutgifter fram till 2040.
Samtidigt kommer den arbetsföra delen av befolkningen att minska. Hur välfärdsstaten ska klara de demografiska utmaningarna förblir en brännande och obesvarad fråga, samtidigt tilltar ständigt guldregnet över lediga föräldrar.

Ejemyr Rojas idé om gemensam föräldraledighet bygger rimligen på att ledigheten också förlängs. Annars blir det ju "bara" sex månaders föräldratid med ungen och det skulle ju aldrig det samstämmigt barnkära politiska etablissemanget gå med på.
Risken för att vår redan världsrekordgenerösa föräldraförsäkring förlängs synes stor. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna sympatiserar med tanken, och de gröna brukar sällan banga på utökad ledighet.
Någon måste säga stopp och belägg. När till och med ett påstått radikalt och feministiskt parti tar familjemyset som politisk utgångspunkt har politiken fått gröt i huvudet. Det står alla fritt att sluta jobba, varva ner, hitta sig själva, få balans, men det är inte välfärdsstatens uppgift att stå för kulorna.