Maud Olofsson har varit ordförande för Centerpartiet i ett decennium. Under en så lång partiledarkarriär hinner man förstås lära sig mycket. Till exempel att förtroendesiffror och opinionsresultat är flyktiga, både som förbannelser och välsignelser.
Det är väl den insikten som får henne att ta det interna missnöjet med sådan ro. Att döma av Olofssons framträdande på Centerns kommundagar, som avslutades i helgen, är hon fast besluten att föra sitt parti genom ännu en valrörelse.
Åhörarna verkade inte fullt så entusiastiska. Enligt en undersökning som Expressen genomförde bland 502 förtroendevalda centerpartister vill drygt en tredjedel att hon avgår redan på partistämman i höst.
Det är lätt att förstå dem. Maud Olofsson förefaller oinspirerad. Det mäktiga patos och de sylvassa repliker som förr var hennes kännetecken har inte märkts av de senaste åren. Som minister har hon på ett olyckligt sätt både varit passiv och impulsiv - som när hon i veckan plötsligt föreslog ogenomtänkta prisregleringar på el för att avvärja missnöjet med energipolitiken.
Maud Olofsson ger inte intryck av att ha den energi och det fokus som krävs för att leda Centern - som i valet var det parti som tappade mest - ut ur öknen.
Men ett partiledarbyte skulle knappast lösa Centerns problem. Det är populärt att ropa på partiledarbyten, eftersom det är så lätt.
Svårare är exempelvis att staka ut en väg för ett ideologiskt förvirrat småparti i en koalitionsregering som domineras av en pragmatisk bjässe.
Centerpartiets kritik av den svenska, segregerande arbetsmarknadsmodellen är viktig och betydligt mer relevant i samtiden än den gamla Åsa Nisse-marxism som nostalgiker på vänsterkanten vill ha tillbaka.

Men med sitt svaga inflytande i regeringen framstår Centerpartiet som ett ungdomsförbund, vars radikala idéer avfärdas med en klapp på axeln av de vuxna vid bordet. Moderaterna måste bli mer ödmjuka.
Samtidigt är det slappt av Maud Olofsson att skylla alla sina problem på den moderata dominansen. Det blir lätt en förevändning för att slippa självrannsakan.
Faktum är att Centern har försummat de hjärtefrågor som de har regeringsmakt över. Maud Olofsson har ägnat mycket tid åt sitt fluffiga projekt med kvinnliga företagarambassadörer, men hennes stolta mål om att företagens kostnader för regelkrånglet skulle minska med 25 procent till 2010 är fortfarande inte uppnått.
Den svajige Andreas Carlgren har varit ett lätt byte för De gröna i kampen om miljöfrågorna. Jordbruksminister Eskil Erlandsson har framförallt hållit sina kompisar i bondelobbyn om ryggen, bland annat genom att slopa skatten på handelsgödsel och se till att minkfarmarna även fortsättningsvis i praktiken slipper undan djurskyddslagen.
I Centerns valanalys nämns alla möjliga politikområden där man anser att partiet borde profilera sig. Men för att kunna resa sig måste Centerpartiet först och främst gräva där de står.