24-årige Johan Liljeqvist sparkade sönder en bilruta. Under gripandet satte sig flera poliser på honom, samtidigt som han hade händerna fängslade på ryggen.
Under nästan 30 minuter låg Johan på mage med poliser tyngande över sig. När piketen kom fram var han lugn, men lades ändå på mage på piketbussens golv - trots att det är välkänt att denna position är skadlig för andningen. Enligt polisens handbok ska en person med handfängsel sitta upp, inte ligga på mage.
- Han var medtagen, vi fick inget motstånd så vi bara lastade in honom, säger en av piketpoliserna.
Under färden i bussen upptäckte en av poliserna att Johan förlorat medvetandet, men ingen vände på honom, tog bort handfängslet eller försökte få liv i honom. Han hade fortfarande handfängsel när han lyftes in på akuten - medvetslös och utan puls.
Om polismännen hade agerat som de bör, tagit av handfängslen i bussen, lagt honom på rygg och försökt få liv i honom, hade Johans liv kunnat räddas, enligt rättsläkaren.
Men polisen begick inget fel, konstaterade en av rättsväsendets "internutredare", åklagare Bo Lindgren vid Riksenheten för polismål i Göteborg. Han hade följt alla trådar, uppgav han efter 14 månaders utredande, och kommit fram till att våldet mot Johan Liljeqvist var "proportionerligt".
När Ekot granskar fallet upptäcker de emellertid att Lindgren inte har förhört de första poliserna på platsen, de som satt eller låg på Johan.
Hoppsan! sade Lindgren till Ekot, de tappade jag visst bort.
Man han lovade att genast pipa iväg till kontoret och utreda sin utredning.
Ytterligare två höga rättstjänare, Erik Nord, chef för länsordningspolisen i Göteborg och överåklagare Björn Ericson, chef för Riksenheten för polismål, intervjuades i Ekot. Av deras resonemang och ton att döma, är det helt i sin ordning att poliser i godan ro tittar på medan livet långsamt lämnar en ung man som de har gjort försvarslös och medvetslös.
Hoppsan, helt enkelt.
Absolut allting är galet i den här historien: polisernas dödliga inkompetens och nonchalans, som behandlas som business as usual av de överordnade. Det faktum att just Göteborgsavdelningen av Riksenheten för polismål sätts att granska poliser i Göteborg. Det faktum att just Bo Lindgren ska utreda Bo Lindgrens utredning för att se om den håller måttet.
Som om kåranda och jäv inte funnes.
Om inte förtroendet för polisen ska rämna fullständigt måste Sverige få en kontrollmyndighet värd namnet, en fristående myndighet som sköter utredningarna när personal inom rättsväsendet misstänks för att ha begått fel.
Sverige behöver en myndighet som har ett medborgar- och inte ett polisperspektiv.
Vakna och gör ditt jobb, Beatrice Ask. Ge oss en Rättsinspektion.
