Säger man något i namnet av en god strid behöver det inte vara särskilt sant. Det är ju ändå moraliskt riktigt.
Huvudsaken är att man vill väl. Och det vill organisationen ECPAT. De vill bekämpa barnporr och barnsexhandel. Man kan inte vilja mycket mer väl än så.
ECPAT vill så oerhört, innerligt väl att det uppfattas som oförskämt att påpeka deras många tillkortakommanden.
Som att organisationen genom hela sin historia bildat opinion med hjälp av överdrifter, grundlösa påståenden och falska insinuationer.
År 2001 chockade exempelvis ECPAT Sverige genom att påstå att minst 400 svenska barn tvingas till prostitution. Den sensationella siffran var enligt alla seriösa bedömare extremt uppblåst till följd av en Kalle Anka-mässig inställning till vetenskaplighet.
Man har också producerat en rad lögnaktiga reklamkampanjer, bland annat en som insinuerade att en påhittad 5-årig svensk flicka mördats till följd av vår dåvarande barnporrlagstiftning, och en som antydde att samtliga försvunna flyktingbarn hade hamnat i sexhandel.

ECPAT är dessutom notoriska siffertrixare. När de talar om barntraffickingens omfattning kan man exempelvis vara rätt säker på att de blandat ihop siffran med den för vuxentrafficking.
Det forskarråd som följer barnkonventionens tillämpning vetenskapligt, Childwatch, menar att ECPAT:s skrifter är så oseriösa att de helt enkelt är värdelösa.
Företag och organisationer som inte vill distribuera dessa skrifter "blundar" i ECPAT:s mening för barnsexhandel. Och det vill ju ingen vettig människa göra.
Så de flesta brukar vika ner sig. Dock inte Sveriges redarförening. De har därför blivit föremål för en hätsk kampanj, och ECPAT har bland annat krävt att regeringen tar föreningen i örat. Hur står det till med en förenings självbild när den kräver att regeringen löser dess vendettor?

Men ECPAT är vana att få allt de önskar sig. Hela parlamentet omhuldar dem, de har skrivit ett flertal motioner och leds nu dessutom av förre justitieministern, och nuvarande ordföranden i justitieutskottet, Thomas Bodström.
Bodström var lojal med ECPAT redan innan han blev dess formella ordförande. Som justitieminister beslutade han att utreda två lagändringar som länge stått högt på ECPAT:s önskelista.
Dessa lagändringar skulle fram tills alldeles nyligen ha betraktats som vansinniga, men faller sig naturliga i den stämning som ECPAT piskat upp.
Groominglagen ska göra det olagligt att ta kontakt med barn om man har sex i tankarna. Att ha sex med barn är redan olagligt, att snuskprata med barn är redan olagligt. Men än så länge får vi alltså tänka vad vi vill. De juridiska remissinstanserna totalsågade groominglagen eftersom det är tämligen svårt att bevisa tankebrott.

Att politiker vill införa en lag som så brutalt bryter med hela vår rättstradition ger onekligen intryck av att grooming är ett gigantiskt samhällshot. Så är inte fallet. Läser man Brå:s groomingrapport står det klart att problemet är ytterst begränsat.
Det är det som är så beklämmande med ECPAT. Trots det goda syftet går det inte att komma ifrån tanken på att deras ständiga överdrifter syftar till att stärka deras moraliska utpressningsmakt. Ju värre pedofilhotet upplevs desto mer kan de kräva av oss för att vi inte ska utmålas som sådana som "blundar" för barnens lidande.
En organisation som gör så stora anspråk på vårt öppna samhälle borde granskas betydligt hårdare.