Den brittiske utrikesministern, David Milliband, ville ha en EU-president som "kan stoppa trafiken i Peking". Men det blev inte en Tony Blair. Det blev en Herman van Rompuy.
Det skulle inte vara lätt att ge ett tydligt signalement på Herman om han gick vilse. Han är ganska - suddig. Men han har lyckats hålla ihop bråkiga Belgien under sin tid som premiärminister, vilket tyder på att han behärskar medlandets konst. Så han kan kanske minimera risken att Europeiska rådets sammanträden blir polska riksdagar.
Om han kan öka EU:s tyngd på världsscenen - en av intentionerna bakom Lissabonfördraget - är mer tveksamt.
van Rompuy blir dock inte ensam på världsscenen. EU har fått en utrikesminister som på papperet har betydligt mer bett än presidenten. Brittiska Catherine Ashton blir chef för en diplomatkår på nästan 6000 personer och dessutom EU-kommissionens vice ordförande.
Ashton har redan tvingats försvara sig mot anklagelser om bristande erfarenhet. Och hon lyckas kanske inte lösa Mellanösternkrisen i år. Men hon var minister under Tony Blair, adlades av honom och baxade så småningom Lissabonfördraget genom överhuset. Hon har varit EU:s handelskommissionär i ett år och anses ha förhandlat skickligt med bland annat Kina.
Hon kan växa med sin uppgift - och hon får rentav anstränga sig för att bli lika slätstruken som dagens "utrikesminister" Javier Solana.
Varför blev det då inte Tony Blair och Carl Bildt? Varför tog inte EU chansen att ge unionen kraft och karisma?
En förklaring är att många aktörer inte alls vill ha ett starkt EU.
Och medlemsländernas representanter inte vill bli överglänsta. De stora, som Sarkozy och Merkel, vill inte bli överglänsta på den internationella scenen. De mindre länderna vill inte bli överglänsta när det är deras tur att vara ordförandeland.
En annan förklaring är att när många länder måste enas om en kandidat som ska tolereras av alla, då blir det urvattnat. Starka personligheter väcker starka känslor, positiva - och negativa.
Det här dilemmat dras inte bara EU med. FN:s nuvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon är tunn som vatten. Hans företrädare Kofi Annan blev däremot en kraftfull aktör. Ett brinnande världssamvete. Men bilden av honom, när han valdes, var av en lugn, lågmäld tjänsteman. Samma sak med Dag Hammarskjöld. Han var en anonym tjänstemannatyp som växte ut till aktivist.
Hammarskjöld och Kofi Annan är undantagen i en grå rad av generalsekreterare. Det vore verkligen beklagligt om EU-ledarna blev lika färg- och kraftlösa.
Om världens länder bryr sig om de frågor som världens folk måste lösa gemensamt, måste de höja sig över nationella särintressen och låta ledare med genuina ledaregenskaper lotsa de internationella organisationerna.
Låt oss slippa medelmåttornas tyranni på världsscenen.