Det går inte längre att blunda för verkligheten. Fem opinionsundersökningar i rad har visat att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen om det vore val i dag. Den stora uppmärksamheten i spåren av Aftonbladets debattsidespublicering har gynnat partiet, tvärtemot avsikten.
Mycket kan hända fram till valdagen, men redan nu är det dags att börja tänka på hur de politiska partierna ska hantera ett scenario där SD kommer in i riksdagen. Nyligen gick tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg ut och krävde en blocköverskridande regering om olyckan skulle vara framme. Om inte Miljöpartiet är intresserat av att byta block måste ett av de borgerliga partierna göra gemensam sak med de rödgröna, menade Westerberg.
Liknande argument framfördes av förre S-finansministern Kjell-Olof Feldt på Expressens Sidan 4 i går. Det är ett stort misstag att cementera blockpolitiken i ett läge då partierna kanske kommer att tvingas till helt nya konstellationer efter valet, enligt Feldt.

Det är ingen slump att uppmaningarna till blocköverskridande tänkande kommer just från herrarna Westerberg och Feldt som själva har varit öppna för sådana lösningar under sin aktiva tid. Och visst har de rätt i att blockpolitiken skapar låsningar. Men den har också betydande förtjänster.
Genom att såväl Alliansen som De rödgröna går till val som regeringsalternativ får väljarna bättre information om vad de egentligen lägger sin röst på.
Forskningen tyder dessutom på att en tydlig höger-vänsterkonflikt gör det svårare för partier som Sverigedemokraterna att slå sig fram.
Hur ska då det politiska systemet hantera en situation då SD blir tungan på vågen efter valet? Den enda rimliga principen är att låta det block som blir störst regera. Sahlin och Reinfeldt bör helt enkelt lova varandra före valet att ställa upp som parlamentariskt stöd för det block som lyckats skrapa ihop flest röster. Det blir säkerligen ingen lätt situation, men vi har haft minoritetsregeringar större delen av vår moderna tid, så ogörligt är det inte.

Det vore förstås utomordentlig om Miljöpartiet - Sveriges mesta mittenparti - kunde tänka sig att hoppa över till det blå laget. Men det är ett beslut som bara MP kan fatta. Det omvända framstår som betydligt mer osannolikt. Inget borgerligt parti kan tänka sig att ingå i samma regering som Vänsterpartiet, och utan V skulle minst två av Alliansens småpartier behöva byta läger. I dag har dessutom alla dessa partier placerat sig till höger om Moderaterna.
Det finns också risker med blocköverskridande lösningar. Om huvudkonflikten i svensk politik försvinner och det inte längre finns någon opposition värd namnet öppnar man än större ytor för ett parti som SD.
Utgångspunkten måste därför vara att det regeringsalternativ som kammar hem flest röster också får regeringsmakten.