Alliansen har vunnit en historisk och välförtjänt seger. Samtidigt har en skamgräns passerats i Sverige. Ett parti med nazistiska rötter flyttar för första gången in i demokratins finrum. När detta skrivs talar allt dessutom för att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen.
Det betyder att vi tar ett steg ut i det okända. Toleransens fana har halats och mörkerkrafterna har till sist tagit även den svenska demokratin som gisslan. Det är på det sättet en sorgens dag.
Men det finns också saker att glädjas åt i detta val. Alliansen har lyckats med det omöjliga - att vända ett hopplöst underläge och bli omvald efter en djup ekonomisk kris. Många kommer att leta förklaringar på förlorarsidan, såsom att Mona Sahlin har varit ett hopplöst sänke för sitt parti eller att det var ett stort misstag att inleda ett samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det ligger säkert en del i båda dessa förklaringar, men vilka var egentligen alternativen? Om oppositionen hade gått fram som tre självständiga partier hade regeringsfrågan förföljt dem i varje debatt.
Sanningen är snarare att de rödgröna mötte en övermäktig motståndare. Borgerligheten har aldrig tidigare varit så enad och regeringsduglig som i dag. Allt det som har varit socialdemokratins historiska tillgångar - att framstå som det trygga mittenalternativet - är numera Moderaternas trumfkort.
De rödgröna valde att anpassa sin politik efter regeringen i alla de stora frågorna - skattesänkningarna, reformutrymmet, skolan och synen på privata vinstintressen i det offentliga. De försökte visserligen ge sken av något annat, men det gjorde bara att budskapet blev ologiskt för väljarna.
När sakpolitiken inte blev det stora slagfältet återstod förtroendefrågan, och i den var oppositionen chanslös. Sahlin, Ohly & Co framstår som korpspelare jämfört med duon Reinfeldt och Borg.
I ett sista försök att vända valvinden återupplivade man vinnarfrågan från i höstas - de nya sjukskrivningsreglerna. Genom att lyfta fram ett antal sant hjärtskärande fall hoppades man kunna väcka liv i den gamla föreställningen om högern som känslokall och hård. Det räckte en bit, men inte hela vägen fram. Det blev inget sjukförsäkringsval utan en förtroendeomröstning, och den vann alliansen välförtjänt.
Väljarna har sett hur regeringen har tagit Sverige genom en svår kris och kommit ut på andra sidan som en av Europas mest välskötta ekonomier. De har sett att det är alliansen som har visionen om jobben och skolan.
För socialdemokratin väntar nu en tid av svår omprövning. Epoken av S-dominans är över och man har gjort sitt sämsta val sedan 1914.
Det bygger dock på att S erkänner sitt historiska nederlag. Mona Sahlins tal till sina väljare i går kväll tyder på att den saken är högst osäker. I stället för att försäkra att Socialdemokraterna självfallet kommer att ta sitt demokratiska ansvar i opposition och hjälpa till att isolera SD från politiskt inflytande talade hon i hotfulla ordalag. Överväger Sahlin rentav att gå ihop med SD och fälla en eventuell borgerlig minoritetsregering? Det borde vara en fullständigt omöjlig tanke, men det går dessvärre inte att utesluta efter gårdagens grumliga uttalanden. Sahlin måste snarast möjligt klargöra sin hållning för att undanröja sådana tvivel.
Fredrik Reinfeldt å sin sida bör snarast fatta luren och ringa Maria Wetterstrand för att undersöka möjligheterna att locka över Miljöpartiet till en borgerlig regering. Om priset är sådant som miljöministerposten och höjda bensinskatter bör alliansen inte tveka en sekund. Men det finns inga garantier för att MP ens är villiga att förhandla om saken.
I så fall är en borgerlig minoritetsregering det enda alternativet. Med hjälp av nya budgetregler och hoppande majoriteter tillsammans med de rödgröna bör det vara en framkomlig väg. Om Sahlin och S vägrar att acceptera en sådan lösning för att frysa ut SD har ytterligare en skamgräns passerats.
