Fredag eftermiddag i ett kallt Sverige. Fyra av tio kärnkraftsreaktorer står still, en femte ger 70 procent av vad den kan. Elimporten räcker inte. Oljekondensverken i Karlshamn och Stenungssund måste köras för fullt. Vindkraften ger drygt 20 procent av installerad effekt. Snurrorna har det bara varit rejäl sprätt på under fyra dygn sedan årsskiftet.
Statliga Svenska kraftnät, som sköter stamnätet, flaggar för att stora elslukande industrier kan få order om att minska produktionen om elförbrukningen fortsätter stiga.
Detta borde upplevas som en stor och förskräcklig nyhet. Industriproduktion hotas av elbrist, oljeeldade kraftverk som pumpar på för fullt i klimatkrisens tidevarv och förstås grymma elräkningar för vanliga konsumenter, allra helst i södra Sverige. Men det är dessvärre ingen nyhet. Det var likadant i ifjol. Och i förfjol.
Vi har fått en ny svensk tradition. Varje gång reaktorerna står när Kung Bore är ute och går kallar sittande energiminister till sig kärnkraftsföretagen för att de ska förklara sig och lova förbättring. Maud Olofsson (C) fick så sent som i september försäkringar om att Vattenfalls problem skulle vara lösta till vintern.
Kallvintern har låtit vänta på sig, men inte har kärnkraftsbolagen blivit färdiga för det. Nu är det Anna-Karin Hatt (C) som kallar till möte där hon säkert får försäkringar om att nästa vinter ska allt ha ordnat sig.
Hittills finns inget som talar för att löftena ska infrias. Vattenfall, Fortum och Eon - de sammanflätade kärnkraftsbolagen på den svenska marknaden - har all anledning att fundera på om deras investeringsstrategi är rimlig. De lägger miljarder på att öka effekten i de ålderstigna reaktorerna i en skala elbolagen i andra länder inte givit sig på. Än så länge har det mest lett till driftsavbrott. Är det inte fel på ventiler så brinner en våtdammsugare till ett intäktsbortfall av 2,5 miljarder kronor.
Att kraftdirektörerna rituellt gör avbön hos energiministern gör noll nytta. I stället bör regeringen Reinfeldt inrikta sig på att i mindre sällskap, förutsättningslöst och i godan ro prata elenergi med nye S-ledare Stefan Löfven. Det är sannolikt att han som partiordförande inte kan vurma för nya kärnkraftverk med samma passion han gjorde som Metalledare, men han kommer garanterat fortsätta att värna industrijobben i elintensiva branscher.
Alla möjligheter måste diskuteras. Nya kärnkraftverk, slopad fridlysning av en älv eller två, gasimport... Sparåtgärder är viktiga, men de är svåra att kalkylera eftersom det handlar om duttar här och där. Och skulle elbilsförsäljningen någon gång ta fart - då krävs det verkligen kräm.
Politik ska inte ständigt syfta till konsensus. Men det finns några områden där besluten får så lång tidsverkan att de bör tas över blockgränser; det handlar om pensionssystem, skola och energi. Nu är det dags att lägga kraft på elen.
