Det är lätt att förstå Kofi Annans beslut i förrgår att avgå som FN:s särskilda sändebud till Syrien. Det sista lilla hoppet om att hans arbete skulle bära frukt släcktes redan i mitten av juli, när Ryssland och Kina för tredje gången lade in veton mot en föreslagen resolution om Syrien.
Amoralens stormakter gav så Bashar al-Assad ett nytt carte blanche att fortsätta den sortens vidriga övergrepp som den gångna veckan har utspelats i staden Aleppo. Kofi Annan kunde självklart inte arbeta utan stöd av sin egen uppdragsgivare.
Trots att de diplomatiska ansträngningarna har misslyckats totalt måste de fortsätta. Hur fruktansvärd situationen än är i de krigsdrabbade delarna av Syrien skulle ett osanktionerat militärt angrepp mot landet göra den än mer helvetisk.
Mot Assad finns ingen enkel seger. Hans mäktigaste underhuggare och viktigaste militära förband tillhör nästan uteslutande samma alawitiska minoritetsgrupp som han själv. Deras gemensamma skräck för den sunnimuslimska majoritetsbefolkningen skapar en obrottslig lojalitet i en kamp som lär pågå till sista blodsdroppen.
Regimen bekämpas inte av en opposition, utan en uppsjö av grupper med olika agendor. Det finns goda demokrater men också våldsamma fundamentalister, som det vore oklokt att betro med avancerade vapen. Oppositionen kan inte omedelbart ta över efter Assad, eftersom den inte existerar i politisk mening.
Den värsta faran med en invasion är att den skulle riskera att förvandla de ombudsstrider som Iran och Gulfstaterna redan för i Syrien till ett fullskaligt, regionalt krig.
Därför behövs en ordnad, politisk process som leder till att en interimistisk regering tillsätts.
En sådan kan uppstå först när Ryssland, det enda landet med verkligt inflytande över Syrien, inser att dess aktier i Assadregimen är värdelösa. Landet är oroligt att förlora sina ekonomiska och strategiska intressen i Syrien, som bland annat innefattar Medelhavets enda ryska flottbas.
Men det våldsamma sönderfall Putin fruktar är redan ett faktum. Det maktvakuum ryssarna fruktar växer fram, kula för kula.
Ryssland har allt att vinna på att föregripa utvecklingen genom att tillsammans med övriga världssamfundet tvinga fram en politisk process i Syrien.
Samtidigt måste västvärlden, hur motbjudande det än känns, visa ödmjukhet inför supermakterna i öster. I den bästa av världar skulle inte demokratier behöva böja sig för länder som Ryssland och Kina men i den lever vi inte.
Trots de kontinuerliga ryska örfilarna i ansiktet på fredsprocessen måste världssamfundet vara berett att vända andra kinden till i det här läget.
Den ryska regimen har extremt ömma tår och måste behandlas respektfullt om den ska engagera sig. Västvärlden har inget val annat än att fortsätta försöka alliera Ryssland.
Bashar al-Assad lär nämligen inte inse att spelet är slut förrän han får höra det på ryska.
