De intagna på Sveriges fängelser får komma ut i friska luften minst en timme om dagen. Om de är så farliga att de har satts i isolering får de ändå komma ut, då i en tårtbitsformad inhägnad där inget sällskap finns.
Men ut får de komma.
Barn, däremot, som är intagna på statens särskilda ungdomshem, "LVU-hem", exempelvis för att de har familjeproblem eller är en fara för sig själva, kan få sitta inlåsta i flera veckor och bara få komma ut i friska luften om de har "förtjänat" det.
Om detta berättade SR:s samhällsprogram "Kaliber" i går.
På vilket sätt gynnar instängning i över en månad ett olyckligt barn? Är sol och frisk luft ett hot mot vissa ungars psykiska hälsa?
Det kanske finns en jättebra terapeutisk förklaring som lekmän inte förstår. Men Sis, statens institutionsstyrelse, som har ansvar för LVU-hemmen, blir svaret skyldigt i "Kalibers" reportage. Generaldirektör Ewa Persson Göransson vill inte svara på frågor. Sis:s chefsjurist, Åsa Hård, svarar, men hennes resonemang är märkligt.
Hård säger att hon inte tror att det skulle vara för barnens bästa att ge dem den lagstadgade rätten att vara ute minst en timme om dagen - för om man fäster en timme på pränt kan det bli "en standardtid".
Hon tycks antyda att om man reglerar tiden så kommer personalen på LVU-hemmen att låta barnen vara ute mer sällan än nu. Det blir en timme ute - sedan låses de in, igen.
Det låter som om Hård har mäkta låg tilltro till LVU-hemmens humanitet - och till Sis:s förmåga att hålla koll på hemmen.
Men på söndagen kom ett pressmeddelande från Sis med rubriken "Utevistelse och respektfullt bemötande är en självklar del av god omvårdnad". Där meddelas att "även om rätten till utomhusvistelse inte är reglerat i lag är utgångspunkten att samtliga ungdomar och klienter ska ha rätt till sådan vistelse."
"Utgångspunkt" - duger det som reglering?
De intagna på fängelser får komma ut minst en timme om dagen för att det är reglerat i lag. Och humanismen inom kriminalvården vilar på principen att alla människor har ett värde. Man behöver inte "förtjäna" sitt människovärde. Man kan uppföra sig hur illa som helst, man är ändå en människa och därmed beskärd vissa okränkbara fri- och rättigheter.
Den inställningen är djupt civiliserande, och man kan lätt föreställa sig hur det skulle kunna se ut om kriminalvården inte var så reglerad som den är: drakoniska disciplinstraff, kränkningar, maktmissbruk.
Vårdbehövande barn behöver nog också tydliga rättigheter. En lång historia av övergrepp mot barn på offentliga institutioner borde ha lärt oss att staten inte är någon förtrollad gudmor. Och i slutna miljöer där maktförhållandena är ojämna och de intagna dessutom påfrestande kan man inte lita gränslöst på människors godhet och goda omdöme.
Förhoppningsvis kan "Kaliber" lyckas där Justitieombudsmannen misslyckades för fyra år sedan, nämligen med att få socialdepartementet och Sis att agera och låta barnen komma ut i solen.
