Människor vill leva med klara och långsiktiga lagar och regler. Man vill veta vad man har att förhålla sig till oavsett om det handlar om att satsa på en lång utbildning, köpa en bostad, starta ett företag eller gå i pension. Samtidigt vet vi alla att verkligheten förändras, ibland väldigt fort, och att det samhälle som håller fast vid den gamla tryggheten in i det sista i stället skapar ny otrygghet som är betydligt värre.
Det vet grekerna numera väldigt väl. Det har italienare, portugiser och spanjorer ännu bara fått en försmak av.
Ingen vet hur framtiden gestaltar sig. Man kan bara gissa. Bo Könberg, en gång socialförsäkringsminister för Folkpartiet och pensionsreformator, tror att svenskarna kommer leva allt längre och friskare. Fastän levnadsåren blir fler blir inte åren som präglas av sjukdom fler.
Men eftersom fyrtiotalistkullarna var rekordstora innebär det ändå att äldreomsorgen måste ta ha hand om fler skröpliga. Och det av årgångar som är vana vid livets goda, som har varit med om ständig standardökning och knappast minskar volymen på kravratten när hälsan sviktar.
Bo Könberg, född 1945, la i går fram ett löst förslag om att inrätta en äldreomsorgsfond för att trygga omvårdnaden av de första tonåringarna. Han tänker sig att Sverige i stället för att amortera på statsskulden stoppar in 1 procent av BNP, drygt 30 miljarder kronor om året, i fonden från och med nästa år. Det ska sparas i tio år och betalas ut under de 20 år fyrtiotalisterna är gamla eller äldreäldre, som 80-plussare nyligen kallades.
Att amortera på statsskulden har egentligen samma effekt. När skulden är väldigt låg kan staten låna, utan att bestraffas med finansoro. Men Könberg föredrar fondlösningen, fastän den sannolikt kostar mer. Medborgarna skulle uppfatta äldreomsorgsfonden som tryggare, argumenterar han.
Knappast. Varje medborgare vet att löften kan bli mål som blir ambitioner, och att det ofta är klokt att byta linje när framtiden inte gestaltat som man gissat tjugo eller trettio år tidigare. Hur klok en ändring än är uppkommer ofelbart en diskussion om svek. Insändarsidor och debattsajter är ännu knökfulla av texter som beskriver hur statsminister Göran Persson "stal" eller "rövade" 258 miljarder ur pensionsfonderna. (Att de borgerliga var med om beslutet och staten samtidigt övertog utgiftsåtaganden nämns sällan.)
Att fyrtiotalisterna inte kommer att lita på fondlöftet är förstås inte det tyngsta motargumentet. Det är att verkligheten i globaliseringens era är snabbt föränderlig och det därför är osmart att nu fastställa hur stora skattesummor bör användas om 20 år. Kanske är något helt annat än äldreomsorgen då Problemet. Och 40-talisterna kommer att ha bättre pensionsvillkor än generationerna därefter, det är i alla fall helt säkert.
