I 23 års tid har Zine El Abidine Ben Ali haft makten över Tunisien. Men de senaste veckorna har den börjat glida honom ur händerna. Upplopp rasar över hela landet.
Enligt den franska människorättsorganisationen FIDH har 58 människor dödats, men Ben Ali börjar inse att våldet inte räcker. Därför har han nu sparkat sin inrikesminister och utlovat politiska reformer. Sedan i förrgår råder dessutom utegångsförbud. Men upproret låter sig inte bevekas. Det bärs upp av en ny generation, som inte finner sig i sina föräldras öde.
Ben Alis envälde har tidigare legitimerats genom att det också har inneburit ett visst mått av välfärd för tunisierna. Tunisien är det ekonomiskt mest välmående landet i Nordafrika. Men den sociala delen av Ben Alis maktkontrakt har eroderat. Klyftorna är enorma och arbetslösheten skyhög, i synnerhet bland de unga. Över 60 procent av befolkningen är under 25 år.
Upploppen inleddes när en ung man, typisk för sin generation, i mitten av december tände eld på sig själv i den fattiga staden Sidi Bouzid. Han hade examen från universitetet, men var ändå tvungen att sälja frukt för sin familjs försörjning. När myndigheterna - som inte tillåter någon informell ekonomi - beslagtog hans stånd orkade han inte längre.
Hans hopplösa protest träffade tusentals olycksbröder- och systrar i hjärtat. Den fick dem att ge sig ut på gatorna. Stora delar av samhället har anslutit sig.

Den viktigaste orsaken till att Ben Ali, som så länge haft Tunisien i ett järngrepp, inte lyckas avvärja motståndet är att han inte längre kontrollerar informationen.
De unga tunisiernas modiga kamp är ännu ett exempel på att internet är ett fantastiskt vapen för frihet. På Facebook och Twitter kan aktivisterna sprida bilder av regimens dödsoffer, varna för polisiära razzior, och bestämma mötesplatser. Trots att Tunisiens internetcensur är en av de mest omfattande i världen har regimen inte en chans att släcka elden av information.
Demonstranterna, som riskerar sina liv för friheten, behöver omvärldens stöd. Eftersom Tunisiens ekonomi är helt beroende av handeln med Europa, hänger mycket på att EU är öppet för skarpare åtgärder än till intet förpliktigande försvar av yttrandefriheten.
I vägen för en hårdare linje står, i synnerhet Frankrikes, ekonomiska och politiska intressen. Nicolas Sarkozy har varit tyst om dödsskjutningarna och massarresteringarna av hänsyn till sin gamle vän Ben Ali.
Sarkozy skriver in sig i en lika lång som skamlig tradition av franskt överseende med allvarliga övergrepp i forna kolonier. Även Italiens Silvio Berlusconi är en god vän till den tunisiska diktaturen. Dessa herrars undfallenhet får inte vägleda EU, när en diktatur skjuter skarpt mot ett frihetstörstande grannfolk.