Tänk att något så okontroversiellt som skilsmässa kan få KD att bekänna färg.
SKILSMÄSSOR
Det är egentligen konstigt att Maria Sveland och Katarina Wennstam har lyckats vålla debatt med boken "Happy, Happy", som strävar efter att lyfta fram positiva erfarenheter kring skilsmässa. När nära hälften av äktenskapen krackelerar långt innan döden skiljt paren åt borde ämnet varken vara känsligt, kontroversiellt eller tabubelagt.
Men livlig debatt har det blivit. Kristdemokraten Charlie Weimers har anklagat antologin för att för att "tramsigt hylla separationen". Sveland och Wennstam misstänkliggörs för att de lever på Södermalm.
En nyklassisk kristdemokratisk argumentation. Som om det skulle vara ett Södermalmsfenomen att många barn i dag lever med plastsyskon, extrapäron och varannan vecka-boende.
Weimers flankeras av andra kritiska kristdemokrater. Sara Skyttedal, vice ordförande för ungdomsförbundet, skriver i en debattartikel att "lyckan i skilsmässa väger lätt" jämfört med alla "negativa sociala konsekvenser" ett uppbrott innebär.
Skyttedal hänvisar till skilsmässostudier från brittiska Centre for Social Justice, vilka hävdar att barn med separerade föräldrar löper större risk att misslyckas i skolan, bli drogberoende, alkoholiserade eller arbetslösa.
Just problemfyllda Storbritannien är en ganska usel måttstock; traditioner och religion har långt mer framskjuta positioner på öriket än i Sverige. Den brittiska skolan dras med stora problem och därtill är den sociala rörligheten nära noll. Tilläggas bör dessutom att Centre for Social Justice är en tankesmedja grundad av konservativa politiker.
De flesta skilsmässor är ett resultat av bråk om tid och pengar, analyserar Skyttedal. Uppbrotten ska hindras genom att "stärka familjernas ekonomiska situation" och "ge dem tid att planera sin vardag". Låt mig gissa: kärleksavdrag på skatten och ett vårdnadsbidrag för att föräldrar (kvinnan) ska få tid att vara hemma?
Om man bygger upp ekonomiska incitament som gynnar familj före individ blir det säkerligen fler familjer som lever kvar i döda äktenskap i stället för att flytta isär, men det blir knappast fler välmående familjer på det sättet.
Och vänta nu. Är det inte KD som ägnat senaste tiden åt att prata om hur verklighetens folk har det, och att politiken ska lämna oss i fred?
Det verkar onekligen som om det pratet bara är kosmetika. Det är tydligen okej att leva som vi vill, så länge vi lever i kärnfamilj.
Om KD på allvar vill vara det partiet som står upp för verklighetens folk måste man börja med att lita på dem, i stället för att utgå att föräldrar okynnesskiljer sig för det stora nöjets skull.
Men finns det inte par som skiljer sig för lätt? Jo, så är det med all säkerhet. Men de är nog i minoritet. Och lika så finns det par som rentav aldrig borde ha gift sig, skaffat barn eller för den delen ens blivit ihop med facit i hand.
Men hur våra relationer kommer att bli kan vi aldrig veta på förhand. Det får vi lära oss under resans gång. Turligt nog har vi förmånen att också ändra på oss om det skulle behövas.
Håll ihop om ni vill. Eller skilj er. Men ta inte relationsråd från kristdemokratiska politiker.
