Arbetslinjen råder i Sverige. Efter fem år med en borgerlig regering finns det ingen som kan ha missat detta faktum. Begreppet sköljer över oss dagligen i medierna. När man lyssnar på allianspolitiker generellt, och moderater i synnerhet, är arbetslinjen det närmaste vi kommer en helig gral.
Begreppet verkar nämligen inte bara förse oss med jobb. Det verkar nästan som om arbetslinjen räddar mänskligheten från ondska, avsätter Khadaffi och ger oss klappar på julafton också. Från ett retoriskt smart grepp har linjen blivit både dogm och livsstil, med märkliga tillskrivna egenvärden.
Det är lätt att förstå varför man började tala om detta - som illustration och motpol till regeringen Persson fungerade greppet alldeles utmärkt. Men det var också fem år sedan. Tjatet har dessvärre varit konstant sedan dess.
På partistämmorna dansar ungmoderaterna runt och skrålar om att "Hela Sverige Jobbar!" För det gör ju Sverige. Ja, alla utom de själva då, som oftast studerar eller är försörjda av partiapparaturen.
Det är svårt att förstå hur en idérörelse med liberala drag har fått för sig att det är varje medborgares plikt att göra sitt yttersta för att fylla statskassan.
Det är det nämligen inte.
Det krav som är rimligt att ställa är det på självförsörjande. Den som är fullt frisk och arbets - kapabel kan inte förvänta sig att någon annan ska betala för uppehället.
Men det innebär inte att måste gifta sig med jobbet.
Klarar man att betala hyra och räkningar på att arbeta deltid för att sedan ägna sig åt att odla musikintresset, gå en keramikkurs, måla med fingerfärg eller vad man nu vill göra, är det helt okej. Det är kanske till och med att föredra.
I en debattartikel i Göteborgsposten (110103) skriver finansminister Anders Borg, arbetslinjens arkitekt, att "det ligger ett stort värde i att ta del av den sociala gemenskap som en arbetsplats utgör".
Det stämmer säkert för den som har en arbetsplats den trivs på, och som har goda kollegor.
Men det stämmer mindre för den som vantrivs på jobbet.
Och människor skapar sina egna sociala gemenskaper. Hur trevlig arbets-platsen än må vara tenderar vi att föredra familj, vänner, eller schackklubben när vi har stämplat ut för dagen. Och tur är väl det.
Jobba gärna mycket om du trivs med det. Har du andra prioriteringar, försök leva efter det så gott du kan.
För du behöver verkligen inte känna att du måste leva ditt liv med syftet att tillfredsställa en arbetslinje, som fyllts med politiska hittepå-värden.
Anders Borg kommer ändå inte att tacka dig på dödsbädden för att du kämpat ihop några extra slantar till budgeten.
Dessutom är risken rätt stor att dina skattepengar hamnar i något lyxigt arenaprojekt, någon trött pensionsfond som spekuleras bort, eller varför inte i Facebooks serverhall i Luleå. Det borde inte ens få en ungmoderat att dö lycklig.
Själv ska jag nog köpa några lotter i helgen, i hopp om att kamma hem drömvinsten. Vinner jag tänker jag ägna livet åt att visa på varför arbetslinjen bär på en del fundamentala tankefel. För handen på hjärtat: I nte skulle du väl fortsätta jobba heltid om du plötsligt fick flera miljoner på kontot?