Det har bara gått dagar sedan terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Ännu är inte omfattningen av Anders Behring Breiviks besinningslösa dödande helt klarlagt. Flera ungdomar saknas fortfarande. Sorgen vi delar med våra norska systrar och bröder kommer att prägla oss länge.
Det är mänskligt att tänka, eller hoppas på, att detta var en ensam galnings illdåd. En människa som helt tappat greppet om verkligheten.

Om Breivik agerat själv eller inte vet vi ännu inte, även om han själv hävdar att han utfört terror - dåden på egen hand.
Polisundersökningen går vidare.
Det vi vet är att hans tankegods delas av flera. Breivik har befunnit sig i en antimuslimsk miljö. Han har i många år varit medlem i norska Fremskrittspartiet. Efter att han lämnat rörelsen har han varit en frekvent debattör på olika nätforum, där han vädrat sitt hat mot det mångkulturella samhället och uttryckt rädsla över "den pågående islamiseringen". I sitt eget terrormanifest beskriver Breivik hur "kulturmarxister infiltrerat det politiska etablissemanget".

Det som skedde i Norge var ingen vansinnesfärd med bil i gamla stan. Det var ingen galning som på måfå gav sig på folk med tillhyggen i tunnelbanan. Det var en attack präglad av ideologiskt hat. Dådet var minutiöst planerat och målen var ideologiskt utvalda.
En del nätkommentarer från borgerliga debattörer fortsätter ändå att utmåla Breivik som en ensam galning. Ingen frisk människa skulle ens kunna överväga att begå något liknande brott. Men i så fall borde väl ingen frisk människa heller försöka spränga sig med bomb nära Drottninggatan i Stockholm. Då gick det snabbt att måla in förövaren i en politisk kontext. Det borde inte vara svårare att göra likadant nu.
Anders Behring Breiviks manifest beskrivs som ideologiskt förvirrat axplock. Det är föga förvånande. Likheterna mellan våldsverkande extremister är många oavsett hemvist. De anser sig ha en moralisk rätt att med våld som medel påtvinga omgivningen sin ideologi; det är inte ovanligt att de inspireras av varandras metoder.

I föreställningen om att samhället står inför en kulturmarxistisk infiltration och under hot av en islamiseringsprocess har Anders Behring Breivik många meningsfränder.
De finns på nätet, och de finns, som tidskriften Expos Daniel Poohl väl uttryckt det, i kölvattnet bakom de framgångsrika antimuslimska partierna runtom i Europa.
Den markanta skillnaden mellan Anders Behring Breivik och hans meningsfränder är metoderna.
Medan antimuslimska partier och andra bredare antimuslimska krafter har valt propaganda och sedvanligt parlamentariskt arbete som tillvägagångssätt har Breivik valt att ta till våld, vapen och död.
För att kunna bekämpa terrorism och extrema ideologier måste vi erkänna deras existens såväl som varifrån de kommer.
Dagarna efter att nära ett 100-tal unga norska socialdemokrater mist livet råder inget tvivel.

Högerextremismens och islamofobins tankegods har närt en extrem terrorist. Det är lika naivt som farligt att låtsas något annat.