Fredrik Reinfeldt har mycket att glädja sig åt när inrikespolitiken nu drar i gång igen. Förtroendet för honom som statsminister är det största på över två år. Och stödet för moderaterna bara ökar och ökar.
Enligt Expressens och Demoskops mätning har moderaterna redan sprängt 30-procentsvallen (31,5 procent) medan Skops mätning ger partiet 27,1 procent. Båda siffrorna ligger över resultatet från segervalet 2006.
Glädjen grumlas dock av att det går betydligt sämre för moderaternas alliansbröder. Kristdemokraterna kryper under fyraprocentsspärren i en av mätningarna och folkpartiet och centern kämpar med halvtaskiga opinionssiffror. Moderaterna är i dagsläget mer än dubbelt så stora som de tre andra allianspartierna tillsammans.

Till viss del har det varit en ofrånkomlig utveckling. Den ekonomiska krisen har riktat strålkastarljuset mot Fredrik Reinfeldt och Anders Borg - en uppmärksamhet som bara lär tillta när Reinfeldt tar över som EU-ordförande i höst. Ingen hade kunnat förutse att andra politikområden skulle hamna i total medieskugga.
Erfarenheten visar dessutom att blockpolitik gynnar de största partierna inom varje läger. Små partier får svårt att profilera sig.
Men det går inte att bortse från att moderaterna har en betydande skuld till denna obalans. Vid regeringsbildningen 2006 hade Reinfeldt kunnat visat lite generositet i fördelningen av ministerposterna. I stället såg han till att moderaterna fick exakt rätt antal portföljer i förhållande till valresultatet och lade dessutom beslag på nästan alla tunga ministerposter.
I samma kompromisslösa anda har han efter ministeravgångarna tillsatt nya moderater även när det har funnits mer kvalificerade allianskollegor att tillgå.
Om man så konsekvent har drivit idén om en moderatdominerad regering kan man inte gärna vara förvånad över att de övriga partierna blir osynliga.

Men Reinfeldt borde vara bekymrad över det skeva styrkeförhållandet inom alliansen. Om opinionstrenden håller i sig är risken överhängande att moderaterna gör sitt kanske bästa val någonsin, men ändå förlorar regeringsmakten till de rödgröna.
Spänningarna kommer också att öka inom alliansen i takt med att valdagen närmar sig. Det blir alltmer lockande att profilera det egna partiet på bekostnad av sammanhållningen inom alliansen.
Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren har därför rätt när han säger att moderaterna behöver lyfta fram de andra partierna mer. Det ligger i alla fyra allianspartiernas intresse.
Per Schlingmann tror att problemet kommer att lösa sig av sig självt när alliansens reformgrupper börjar arbeta inför nästa val. Vem som ska leda den tyngsta arbetsgruppen? Anders Borg så klart.