Häromdagen blev Kristdemokraterna överkörda av Moderaternas Carema-brandbil. Och knappt hade Hägglunds trupper hunnit vackla ut ur vraket förrän det var dags igen. Den här gången satt Folkpartiet bakom ratten.
FP vill skärpa tillsynen av äldrevården genom att införa en nationell tillsynsmyndighet: Statens socialinspektion. KD säger förstås nej, eftersom äldreminister Maria Larsson har knutit sin prestige till den påtagligt tandlösa Lex Sarah och allmänt värdemummel.
I tillsynsfrågor har FP visst förtroendekapital. Jan Björklund tog ifrån Skolverket dess granskande roll och skapade den fristående Skolinspektionen. Den fick tänder: bland annat rätt att bötfälla, till och med att stänga undermåliga ­skolor.
En liknande ordning för äldreomsorgen vore utmärkt. Och i en sådan måste även omsorgen om yngre funktionshindrade ingå, naturligtvis.
Kommunernas kvalitetskontroller är uppenbarligen inte tillräckliga. Dock ska man inte inbilla sig att en statlig socialinspektion kan utföra mirakel på egen hand. Den kan inte inspektera överallt, hela tiden. Kommunerna måste göra sitt. Vad en statlig myndighet i toppen kan göra, är att dra upp riktlinjer och sätta eld i kommunala bakar. Inspektionerna måste vara täta, oannonserade och utförda av folk som kan navigera i den slutna omsorgsvärlden.

Är Folkpartiet värt en applåd nu? Knappast. Det här borde ha gjorts långt tidigare. Privatiserings­floden - tungt dominerad av riskkapitalets Carema och Attendo - har fått brusa fram utan att alliansen har brytt sig om att tillräckligt kontrollera, följa upp och utvärdera. Har det blivit bättre för "kunderna"? Har man uppnått höjt kvalitet, lägre kostnader och bibehållen jämlikhet?
Inte förrän den här veckan har alliansen på allvar visat intresse för systematisk kvalitetssäkring och reglering. Men i sin budgetproposition deklarerade man sorglöst att kommunerna kommer att tvingas införa LOV, lagen om kundvalssystem, om de inte börjar konkurrensutsätta äldrevården frivilligt.
Det är bedövande oseriöst att genomföra dessa radikala förändringar i självpåtagen blindo. Kanske har valfrihets­reformen på flera sätt varit bra. Men ingen vet riktigt. Eller så finns det problem som lätt hade kunnat åtgärdas, om man bara kände till dem. Men ingen vet. Eller så uppstår inne­boende och i längden olösliga problem när vinstmaximerare ger sig på omsorg. Ingen vet. Denna okunskap ger Carema-skandalen mycket av dess bränsle och skapar dessutom ­politiska låsningar som inte gynnar någon.
Nu börjar alliansen i panik göra det som den helt naturligt skulle ha gjort för länge sedan, om den hade brytt sig mer om vård och omsorg än om ideologi.
En nationell socialinspektion är ett litet steg i rätt riktning.