I helgen kom den sista och svårast skadade svenska soldaten hem till Sverige. Ingen av de fem soldater som sårades i vägbombsattacken i Afghanistan i förra veckan har avlidit. En afghansk tolks liv har tragiskt släckts, men det hade kunnat sluta ännu värre.
Ingen kan längre blunda för att försvarsmaktens försummelser utsätter svenska soldater för livsfara i Afghanistan. Det tog 2 timmar och 34 minuter innan de skadade kom till sjukhus. En sådan försening kan vara skillnaden mellan ett räddat och ett förlorat liv.
Skälet till den långa väntan är med största sannolikhet att Sverige fortfarande inte har några egna ambulanshelikoptrar i Afghanistan. Vi tvingas därför förlita oss på andra länders förmåga att ta hand om eventuella svenska offer.

Det har gått tre och ett halvt år sedan Sverige tog på sig uppdraget att leda insatsen i Mazar-i-Sharif. Hela tiden har det kommit försäkringar om att helikoptrar är på gång; nu heter det att livlinan kommer att dröja till april 2011.
Det är en skandal, inget mindre. Andra länder har antingen hyrt in helikoptrar eller kompletterar med gamla trotjänare som Sea Knight (USA) och Chinook (Storbritannien). Sverige däremot har avvecklat sin motsvarighet - Helikopter 4 - trots att det inte finns någon ersättare att skicka till Afghanistan.
Försvarsminister Sten Tolgfors har kallat till sig de högst ansvariga och kräver en snabb lösning på problemet. Det är så dags. Helikopterbristen borde ha varit högst på hans priolista under lång tid. Han har dessutom makten att avbryta den vettlösa avvecklingen av Helikopter 4 och ge order om att dessa omedelbart skickas till Afghanistan.
I går rapporterade Sveriges Radios Ekoredaktion dessutom om allvarliga brister i akutsjukvården i Afghanistan. I dagsläget finns det varken någon kirurg eller narkosläkare som snabbt kan ta hand om skadade soldater efter en attack.

Mönstret av oroande luckor i skyddsnivån är genomgående. Bristen på bepansrade fordon har varit en annan följetong. Trots att säkerhetsläget har försämrats dramatiskt dröjde det ända till i januari i år innan försvarsledningen gav klartecken till att skicka ner Stridsfordon 90 och pansarfordonet Galten till Afghanistan.
Till detta ska läggas upprepade försök från försvarsmaktens sida att mörka fakta om attackerna i Afghanistan.

Sverige befinner sig i krig i Afghanistan. 450 personer riskerar livet för en insats som alla partier utom Vänsterpartiet ställer sig bakom. Det borde vara en självklarhet att Sverige erbjuder dessa modiga soldater bästa möjliga skydd och förutsättningar att utföra sitt uppdrag.
Tyvärr är det inte så.
Försvarsmakten måste ställas till svars för detta svek - både av politiker och medier.
De ständiga förseningarna och flykten från ansvar måste få ett slut.