Förra hösten presenterade Sten Heckscher sin utredning om myndighetschefernas villkor. Den enda större regelförändringen han föreslog är att möjligheten att leva på inkomstgaranti fram till pension ges först vid 61 år i stället som i dag vid 55. Men han betonade att regeringen som arbetsgivare måste skärpa sig och försvara generaldirektörernas villkor när det börjar blåsa.
Har vi hört ansvarige civilminister Stefan Attefall (KD) säga flasklock nu när det stormar om elefantkyrkogården i regeringskansliet? Nix. Han twittrar surströmmingens lov i stället.
Men det är faktiskt rimligt att en sparkad generaldirektör, som Christina Lugnet på Tillväxtverket, får behålla sin lön och stå till regeringskansliets förfogande hela den tid som återstår av förordnandet.
I Sverige vill vi ha myndighetschefer med integritet. Deras uppdrag är förvisso att lyda regeringsbeslut, men däremot inte att anpassa sig efter ministrars minsta vink. I själva verket är ministerstyre förbjudet, ett statsråd får inte lägga sig i enskilda ärenden i myndigheter. Men det hindrar inte att de försöker detaljstyra titt som tätt. Då gäller det att ha generaldirektörer som törs säga nej, och det är lättare att göra om den redan tidsbegränsade anställningen inte är i fara.
Samtidigt måste regeringen ha möjlighet att "utnyttja förflyttningsinstrumentet" som det heter på kanslisvenska. Chefer som inte funkar måste kunna flyttas. Sidas Anders Nordström fick inte ordning på ekonomin och verksamhet som regeringen hoppats. Han fick gå efter knappt tre år. Lugnet saknade förmågan att kommunicera - som är ett av de viktigaste anställningskriterierna för en generaldirektör, enligt regeringen - i besvärligt läge.
Det är alltså klokt att ge toppcheferna tryggheten att anställningen varar avtalstiden ut. Men nu anställs en ny gd i regel på sex år. Vilket den gamle generaldirektören, näringsministern (S), rikspolischefen med mera Sten Heckscher tycker är lagom. Och tänk det tycker alla nuvarande gd i sina remissvar också. Det behövs ett par år att lära sig jobbet och sen ska man sköta det i fyra, resonerar de.
Riksdagen väljs på fyra år. Statsministern sitter i praktiken lika länge, om han inte avgår frivilligt. Det finns inget skäl att myndighetscheferna skulle ha längre förordnande än så. Och ersättningarna för dem som förlorar jobbet för att tiden är ute bör begränsas till ett år; oavsett om det handlar om ett statsråd, en statssekreterare eller generaldirektör. Petade chefen bör dock inte få en extra årslön utöver tiden som tillbringats utanför myndigheten.
Toppolitiker och toppchefer i statlig förvaltning ska ha bra betalt när de arbetar, men inte osedvanligt förmånliga avgångsersättningar. Med goda löner kan de som tvivlar på sin attraktivitet på arbetsmarknaden skapa egna buffertar. Och de som tröttnar får råd att tacka för sig.
