Det var med en nästan hörbar suck av lättnad som Mellanöstern såg George Bush lämna scenen, och Barack Obama träda in.
Obama sträckte ut handen till Mellanöstern, erbjöd en nystart, och mottogs med jubel. Han lovade övervinna det arv av misstänksamhet som präglat arabvärldens relationer med väst, och leda ett historiskt skifte bort från konflikt, islamofobi och antiamerikanism.
Ett år senare är ögonblicket över. Obama har förskingrat det förtroendekapital han nyss åtnjöt.
Professor Shibley Telhami har sedan 2003 utfört årliga opinionsundersökningar i sex arabiska länder, om hur invånarna ser på politik, religion, Irak, Palestina, med mera. Till de frågor som ställts hör bland annat denna:
"Hur skulle du beskriva din syn på USA:s president Barack Obama?"
I förra undersökningen, våren 2009, svarade 45 procent att de såg positivt på Obama, mot 23 procent negativt. Det är goda siffror för vilken politiker som helst, och ett förtroende som Bush bara kunde drömma om.
Ett år senare är Obamas popularitetssiffror i arabvärlden förbytta i sin motsats: 20 procent för, 62 procent mot. Antalet som är besvikna över USA:s Mellanösternpolitik har mer än fyrdubblats under samma period, från 15 till 63 procent. Det är ett historiskt snabbt opinionsras.
Varför? Obamas retorik, om respekt och delade värden, har inte ändrats. Men det har heller inte USA:s inställning i den fråga som mer än någon annan präglar arabvärldens relationer med väst: Israel- Palestinakonflikten.
Hela 61 procent av de svarande anger Palestinafrågan som det främsta skälet till sin misstro mot Obama. Besvikelsen är lika djup som förhoppningarna var höga. Obama började bra, med en hård linje mot Israels destruktiva bosättningspolitik. Men han vek sig nästan genast för de israeliska protesterna, och valde att prioritera goda relationer med Netanyahus bosättarvänliga regering.
Summan av hans ansträngningar är ömklig: ett halvhjärtat bosättningsstopp, trots vilket israelerna bygger så det knakar.
Obamas stora styrka var att han lyckades väcka hopp och tala till vanligt folk över huvudet på diktatorerna. För ett ögonblick kunde han utöva verkligt moraliskt ledarskap i regionens stagnerade, hopplösa konflikter.
Men genom att hellre blidka den proisraeliska opinionen i USA än sticka hål på den israelisk-palestinska varbölden, har Obama slösat bort sin auktoritet.
Nu är han en ordinärt avskydd amerikansk president i stuprät opinionsmässig uppförsbacke. Ett tragiskt misslyckande av en politiker som levde högt på hoppet, men glömde att nära det med handling.
Visst kan Obama fortfarande byta kurs, exempelvis under en andra mandatperiod. Men den medvind han en gång hade är borta, och alla framtida fredsinitiativ blir nu mycket svårare än de hade behövt vara.
