Natten mellan den 4 och 5 maj 2005 slogs 29-årige Marcus Gabrielsen ihjäl på Kungsgatan i Stockholm. Hans död var fullkomligt tragisk och meningslös. Men Marcus föräldrar, Ewa-Britt och Oddvar Gabrielsen, beslutade att ingjuta en sorts mening i hans död: de lät donera hans organ. Som följd av detta räddades livet på sex människor. En döende tonårspojke fick Marcus hjärta, ett litet barn fick en njure. Ytterligare fyra personer fick lungor, bukspottkörtel och lever. Dessutom fick ett antal sjuka människor benmärg och vävnader från Marcus.
- Svårt sjuka har kunnat leva vidare genom dessa organdonationer, och det känns bra, sade Ewa-Britt Gabrielsen till Expressen (29/12 2006).
Det här är en ganska ovanlig historia, för i Sverige fungerar systemet med organdonationer illa. Men det beror inte på att svenskar är religiösa mystiker eller egoister. De är bland de mest positiva till organdonationer i Europa.
Så varför ligger inte Sverige, med sin världsbästa sjukvård, i toppskiktet här? Varför lyckas Norge få fram 70 procent fler njurar från avlidna än Sverige, sett till folkmängd?
Om svenskarnas attityd inte är problemet måste problemet ligga i sjukvårdens organisation. I fjol gjordes endast 118 organdonationer i Sverige. Enligt en studie från Socialstyrelsen missades hälften av alla möjliga donatorer.
Någonstans - eller på flera ställen - klickar systemet.
Norge har ett transplantationscentrum, Sverige har fem. Med tanke på att vår befolkning inte är fem gånger så stor som den norska, kan man fråga sig om den svenska organisationen är ändamålsenligt.
I Norge har man dessutom lagt ner mycket arbete på samtal med anhöriga till döende. Dessa samtal är naturligtvis en svår utmaning. Här krävs att läkare och sjuksköterskor vet precis hur de ska agera mot anhöriga och vad de ska säga. För anhöriga kan lägga in veto mot donationer även om den avlidna har gjort sin donationsvilja känd. Och det görs, föga för- vånande. Att vara en donationspositiv svensk i teorin är en sak, att vara rationell mitt i sorg och chock är något helt annat.
I Norge är den goda donationssjukvården ett resultat av politisk vilja och ambition. I Sverige saknas mycket av detta. Socialminister Göran Hägglund (KD) har till och med komplicerat frågan. Han har hävdat att det är oetiskt att vårda döende, villiga donatorer med syfte att bevara organkvaliteten. Människor ska inte, har han sagt, vara "presumtiva reservdelslager".
Hägglunds resonemang övertygar dock inte. Om en människa har gjort klart att han vill donera sina organ är det inte cyniskt att vårda hans kropp en tid för organens skull. Det är absolut etiskt försvarbart.
Risken med den ickefungerande donationspraktiken i Sverige är att allt fler desperat sjuka svenskar reser till u-länder och shoppar organ från fattiga människor som får sin hälsa förstörd, eller rentav dör som följd av ingreppet.
Det kan man verkligen kalla oetiskt, Göran Hägglund.
