FN har arbetat för mänskliga rättigheter sedan 1945. Heterosexuella människors rättigheter, vill säga. Det var först 2008 som frågan om kränkningar mot HBT-personer överhuvudtaget berördes i FN:s generalförsamling. Då föreslogs en resolution om sexuellt likaberättigande men den har fortfarande inte trätt i kraft. 57 länder har i stället ställt sig bakom ett alternativt uttalande, som går ut på att sexuell läggning inte är en fråga om mänskliga rättigheter, utan en intern angelägenhet för medlemsländerna. Den här pakten består nästan uteslutande av arabiska och afrikanska stater, där homosexualitet är straffbart - i några fall med döden. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har på ett hedersamt sätt tagit upp kampen mot dem.

I ett inledande tal på Afrikanska Unionens toppmöte i januari uppmanade han de församlade homohatarna att respektera HBT-personer rättigheter. I veckan upprepade han samma budskap när rådet för mänskliga rättigheter sammanträdde, för att diskutera en rapport om hur människor världen över dödas, misshandlas och fängslas på grund av sin sexuella läggning.

Rapporten beskriver bland annat gruppvåldtäkter av lesbiska kvinnor, kastreringar av homosexuella män och stater som har överseende med allt våld som har homofoba förtecken.

Man hade kunnat hoppas på att företrädarna för dessa länder skulle ta intryck av diskussionen. I stället marscherade företrädare för ett stort antal muslimska och afrikanska stater ut i protest. De betraktar homoförtrycket som en kulturell och religiös rättighet, och protesterna mot det som imperialism.

När FN:s generalförsamling förra vintern formulerade en protest mot det dödliga våldet mot särskilt utsatta grupper lyckades alliansen av homohatare stryka HBT-personerna från listan i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Formuleringen ändrades igen i generalförsamlingen, men att ett stort antal länder anser att till och med fördömanden av mord är alltför liberalt visar hur hårdnackad deras homofobi är.

Det har tidigare funnits en flathet mot deras åsikter, en uppfattning om att deras inställning till homosexualitet speglar en kulturell särart som måste respekteras. Detta bygger på en idé om att sexualitet är ett perifert ämne, och något som människor bör kunna smussla med om så krävs. Att Ban Ki-Moon har klargjort att människor har rätt till sin sexualitet är utmärkt. Det finns inga kompromisser i den frågan.

Men bråket om HBT-rättigheter är samtidigt ett tydligt exempel på FN-systemets grundläggande begränsning. Inom FN är Saudiarabiens och Sudans, med fleras, vilja att fortsätta avrätta homosexuella formellt lika mycket värd som Sveriges upplysta inställning. Så fungerar en global samarbetsorganisation. Det är viktigt att komma ihåg det i vårt FN-älskande land.