Andreas Carlgren meddelade nyligen att man redan i april kommer att börja flytta vargvalpar från djurparkernas hägn till skogens revir. På så sätt hoppades han att kunna blidka EU-kommissionen, som är i färd med att dra den svenska vargjakten inför domstol. För att slippa undan skranket måste regeringen kunna visa att den vidtar konkreta åtgärder för vargstammens fortlevnad.
Men talet om valparna var bara nys. Företrädare för djurparkerna säger att de aldrig underrättades om planerna. De kan självklart inte sjösätta ett komplicerat biologiskt experiment med några månaders varsel.
Miljöministern borde rimligtvis ha insett det. Men om han på allvar trodde att utplanteringar inte är svårare än att ta några valpar i nackskinnet och utan vidare placera dem i skogen så är det lika allvarligt. Andreas Carlgren förtjänade alltså att bli hårt åtgången i gårdagens riksdagsdebatt om vargjakten.
Samtidigt är det märkligt att det bara är själva jakten som intresserar vargvurmarna, i riksdagen och utanför.
En begränsad jakt är inte nödvändigtvis ett hinder för en djurstams tillväxt. Det är inaveln, inte licensjakten, som är det stora hotet mot vargarna.
De som verkligen bryr sig om vargen borde i första hand bekymra sig över de genetiska problemen. En bra början är att läsa artikeln på gårdagens DN-debatt, där forskare ur rovdjursutredningens expertpanel förklarade vad som krävs för att vargstammen ska uppnå "gynnsam bevarandestatus".
Forskarna påpekade, helt riktigt, att det för det första är galet att tala om en "svensk vargstam", som om vargar hade medborgarskap. Vargarna i Sverige är del av en nordeuropeisk stam, som sträcker sig, och kan röra sig, från Norge till västra Ryssland. Stammen består i dag av högst 1000 individer och behöver enligt forskarna på sikt åtminstone tredubblas för att bli genetiskt robust.
Det är bland de skandinaviska vargarna som inaveln är störst, eftersom de är avskurna från den övriga stammen. Om bara ett par vargar årligen kunde vandra in österifrån skulle den genetiska variationen bli tillräcklig, enligt forskarna. Men vargar klarar sig sällan helskinnade genom renskötselområdet. Därför vill Andreas Carlgren upprätta en "vargkorridor" - vad det nu betyder. Tanken är i alla fall att samerna ska kompenseras för att ge vargarna fri lejd söderut. Problemet är att vargar inte är särskilt målmedvetna resenärer. Och om de stannar i renbetesområdet en tid är deras dagar räknade. Enligt rovdjurspropositionen ska denna väldiga yta i princip vara fri från vargar. Det håller inte.
Samerna kompenseras redan för rovdjurens närvaro i renskötselområdet, och det kan finnas skäl att kompensera ännu mer. Men det är inte rimligt att i princip halva Sverige (och för den delen norra Norge och Finland) ska undantas från den politiska målsättningen om en stark vargstam. Om Sverige ska kunna rymma en stor och genetiskt varierad vargpopulation måste den få existera i hela landet.