At last! Finalement! Endlich!
En kollektiv suck av lättnad spred sig runt förhandlingsbordet i Lissabon när EU-ledarna till slut, klockan 01.24 torsdag natt, kom överens om den nya konstitutionen.
När det gäller konstitutionen, eller fördraget som PR-beteckningen lyder, så skiljer inte mycket i sak från det ursprungliga originalet som sänktes av fransmän och holländare i folkomröstningar 2005.
Polen har tagit över rollen som den ”motvillige europén”. För detta har Polen kritiserats hårt och med rätta.
Men många tycks ha glömt att det var fransmännen med sitt Non! i folkomröstningen 2005 som sänkte det förra – och bättre – förslaget till konstitution. Och få verkar bry sig om att britterna pressat till sig ytterligare ett undantag, på det rättsliga området.
Att Polen fick en speciell nödbroms mot överstatliga beslut, anses nu ha räddat kompromissen i Lissabon.
EU hade förtjänat en tydligare och mer enhetlig författning utan denna inflation av nationella särlösningar.
Ändå finns det många skäl att välkomna en konstitution som är betydligt mer verklighetsanpassad för dagens stor-EU. I dag är det 27 medlemsländer, och när de nya reglerna för majoritetsbeslut träder i full kraft 2017 lär 30-strecket ha passerats.
De nationella parlamentens inflytande i EU:s beslutsprocess blir också starkare med den nya konstitutionen. När riksdagen får mer att säga till om borde också EU-frågorna få större plats i det navelskådande Sverige.
Sanningen är ju den att det inte enbart är högkonjunkturen, den tidigare regeringen, eller finansminister Borgs fotnotsfyllda finanspolitik som fixar tillväxten. Vi får inte glömma det välstånd EU:s inre fria marknad bidrar till att skapa.
Det är också de nationella parlamenten som till sist ska godkänna konstitutionen. Minst ett land, Irland, kommer att folkomrösta och det är alltså upplagt för en EU-rysare i repris.
Irländarna röstade i en folkomröstning 2001 nej till Nicefördraget. Det löste Irlands politiker med att hålla en ny folkomröstning året efter, och fick det YES man ville ha.
Det irländska exemplet visar att folkomröstningar i den här sortens konstitutionella frågor inte utgör någon demokratisk universalmedicin.
Vänstern och miljöpartiet kräver förstås en svensk folkomröstning. Vad är då alternativet till Lissabon-konstitutionen? Ett sämre Nicefördrag?
Här hamnar de rödgröna i ett moment 22. Lars Ohly & Peter Eriksson borde ju älska den nya konstitutionen som till skillnad från föregångaren har en paragraf som reglerar hur Sverige skulle kunna lämna EU.
Ett annat problem är att den nya EU-konstitutionen inte består av en enda ja- eller nejfråga, utan av 250 sidor svårgenomtränglig EU-rätt.
När det dessutom har gått ett riksdagsval sedan konstitutionen debatterades senast, så måste riksdagsmajoriteten faktiskt få besluta.
