Jesus, profeten Muhammed och Buddha har fått konkurrens. "Kopimismen", en rörelse som prisar fildelningen och betraktar internet som heligt, är nu ett officiellt erkänt trossamfund i Sverige. Därmed borde kanske dagens ungdom betraktas som den mest religiösa generationen på några hundra år. Men nu är "den missionerande kopimismen" inte en religion, utan av allt att döma ett skämt.
Att kammarkollegiet ändå godkände ansökan är helt i sin ordning. Staten ska inte avgöra vad som är religion och inte. Alla som vill kalla sig samfund ska få göra det, oavsett vad de tror på och hur seriösa de är. En sekulär stat ska inte värdera vissa religioner högre än andra. Problemet är att Sverige inte lever upp till den principen.
Vi har en myndighet helt inriktad på att främja viss religiositet med skattepengar. Samfunden som sitter med i, och får bidrag från, "nämnden för statligt stöd till trossamfunden" bär ett slags kvalitetsstämpel från staten.
Ett villkor för att ta del av bidragen, som sammanlagt uppgår till drygt 50 miljoner kronor per år, är nämligen att samfundet "bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på". Det anses inte Jehovas vittnen göra, och fick därför avslag på sin ansökan om stöd.

Men bland dem som enligt myndigheten delar samhällets värderingar, och sponsras med miljoner, finns exempelvis katolska kyrkan, en uppsjö av islamiska samfund och ett antal mer eller mindre bokstavstroende kristna frikyrkor. Bland dessa församlingar finns uppfattningar om att kvinnan ska förbjudas från höga religiösa ämbeten och att homosexualitet är förkastligt.
Enligt en svensk myndighets bedömning överensstämmer alltså dessa åsikter med samhällets grundvärderingar. På så sätt motarbetar staten sig själv. Samtidigt som andra myndigheter bekämpar diskriminering på grund av kön och sexualitet sponsrar staten dem som upphöjer detta till religion.

Alla religiösa samfund ska naturligtvis vara fria att, inom lagens råmärken, predika vilka läror de vill. Men staten ska inte sponsra dem ekonomiskt, och slå knut på sig själv för att framställa det som ett värnande av "samhällets värderingar".
Det är hög tid att nämnden för statligt stöd till trossamfund läggs ner. Samfunden ska ha samma religionsfrihet vare sig de tror på Gud, den heliga fildelningen eller en utomjordisk jättehamster. Men finansieringen får de ordna själva. En sekulär stat har inte i kyrkan att göra.