Nyamko Sabuni är en anonym jämställdhetsminister. Hon har exempelvis inte dundrat om att brott mot kvinnofriden leder till löjeväckande korta straff, med stor säkerhet beroende på domstolsledamöternas bristande kunskap om problemet - något som SVT:s Agenda tog upp i söndags.
Däremot har Sabuni uttalat sig om diskrimineringslagen, som hon vill göra om, enligt tidningen Metro:
- Den samtida diskrimineringslagen bör ha en så kallad öppen lista över tänkbara diskrimineringsgrunder.
Kandidater till en plats på den "öppna listan" är: vikt, längd och utseende. Men eftersom listan är öppen sätter bara fantasin gränser: dialekt, musiksmak, humor, diet, tatueringsmotiv?
Diskrimineringens motor är fördomsfullhet. Dess konsekvens är orättvisa. Den som diskriminerar ser bara grupper, inte individer: Han är homosexuell, det är allt jag behöver veta för att avfärda honom. Hon är kvinna, det är allt jag behöver veta... Han är svart. Hon är muslim.
Att neka en människa arbete på grund av kön, ras, religion eller sexuell läggning utan saklig grund är diskriminering och ska inte tolereras. Det är bra att det finns lagar mot sådant.
Men det finns en uppenbar risk om man låter det gå inflation i diskrimineringsgrunder. Snart kommer vi att få en lag som förbjuder "ålderism". Lägger vi till det vikt, längd och utseende så tillhör snart 100 procent av Sveriges befolkning en förtrampad minoritet. Det är kanske smaklöst att säga så, men lagen inbjuder faktiskt till sådant om den blandar högt och lågt.
Under 2000-talet har anmälningar för diskriminering ökat. Men frågan är om ökningen speglar en ökning av diskrimineringen i samhället eller en ökad anmälningsbenägenhet. Och om det senare är en delförklaring, beror det på att människor har blivit bättre informerade om möjligheten att anmäla diskriminering?
Eller beror det på att människor har blivit mer "lättkränkta" och/eller använder diskrimineringslagen när de inte får de jobb eller skolbetyg de vill ha? Hursomhelst kan man misstänka att den utvecklingen skulle komma till stånd om diskriminering blir ett urvattnat begrepp.
Dessutom kan man fråga sig hur arbetsdomstolen och den kommande, "ihopslagna", diskrimineringsombudsmannen ska lyckas hantera anmälningar på teman som "Jag fick inte jobbet för att jag var kortare än mina konkurrenter" eller "...jag kände att han stirrade på mina utstående öron."
Det är mäkta svårt att vinna diskrimineringsmål inom de klassiska kategorier som redan finns i diskrimineringslagstiftningen - utsikterna för anmälningar gällande subjektiva kategorier som utseende, vikt och längd kan inte betraktas som lysande.
Nyamko Sabuni borde ägna sina krafter åt sina kärnuppgifter, jämställdhet och integration, i stället för att låta de diskriminerade grupper hon ansvarar för försvinna i vimlet på en ändlös diskrimineringslista.