Minns ni Bobby, den förståndshandikappade lilla pojken som plågades på ett obegripligt sätt av de föräldragestalter som borde ha varit hans värme och värn?
Våldet i Bobbys liv kom inte utifrån, som en ond vind, och ändade ett lyckligt liv. Våldet var Bobbys liv. Där går inte att finna ett uns av idyll.
Men det går att läsa in stor idyll i Englas liv. Inte minst mediemässig idyll. Hon hette som en paradisisk budbärare. Hon bodde i en ort nämnd efter julens himlakropp. Det finns en bild av henne där hon cyklar under ett skirt lövverk. Fram till det ögonblicket, och några ögonblick till, var hennes barndom normal. Sedan kom det outsägliga, som vi inte vet mycket om - och inte heller vill veta för mycket om.
Är det därför Englas begravning faller SVT på läppen? För att den onda döden kontrasterar så dramaturgiskt väl mot detta ljusa liv?
För att berättelsen om Engla, "ljusbäraren", har blivit - bitterljuv? En saga, redan, vacker och grym?
SVT:s programdirektör Jan Axelsson försöker försvara beslutet att sända begravningen. Han har sagt att Engla är en "symbol", "allmängiltig". Men - nej. De allra flesta barn som lider just nu, eller som har mördats i vårt land, har mycket mer gemensamt med Bobby än med Engla. I regel är det föräldrar som plågar sina barn - inte sällan i en omgivning som väljer att titta bort.
Anders Eklund är ett - i sig vedervärdigt - undantag.
Jan Axelsson försökte också, i gårdagens "morgonsoffa", hävda att sorgen i samhället har "förändrats". Tv tjänar den moderna sorgen, menade han. Men Göran Greider genmälde klokt att människors sorgemönster knappast förändras på några decennier. Vad som däremot har förändrats är konkurrenssituationen mellan tv-kanalerna.
Så sant, så sant.
Om SVT-ledningen verkligen tror att man hjälper allmänheten med något slags "modernt sorgearbete" genom att sända begravningen är den oroväckande grund.
Sorg känner människan när någon hon älskar rycks ifrån henne. Bara de som kände Engla kan i rimlig mening sörja henne. Den mediekonsument som inte kände Engla, men som ändå tror sig sörja flickan, bedrar sig. Kanske brottas hon med någon privat sorg eller rädsla. Kanske ägnar hon sig faktiskt bara åt sentimentalitet.
Det troligaste är väl att SVT mest drivs av drömmen om att ta tittare. Varför, dock? Man är licensfinansierad. Man har alla möjligheter att vara just det distanserade, sakliga korrektiv som behövs i ett reklamestetiskt, hårt konkurrenspräglat tidevarv.
I stället försöker SVT vara mer TV3 än TV3. Varför? Är det den gamla vanan att vara "störst, bäst och vackrast" som inte lämnar programmakarna någon ro?
Nå, SVT brukar hävda att man måste jaga tittarsiffror för att behålla sin legitimitet som licensfinansierat företag. Men om man arbetar efter samma tittarmaximerande logik som reklamkanalerna - varför exakt, nu igen, behöver vi public service?
