I dag röstar riksdagen om huruvida Sverige ska erkänna folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och även pontiska greker. Initiativet kommer från en flerpartimotion.
Tanken är god. Utrikesminister Carl Bildt och regeringen borde tala klarspråk om vad som hände i Ottomanska riket kring 1915. Men det är inte riksdagens roll att på detta sätt bedriva utrikespolitik och värre: agera som ett slags historisk domstol.
Frågan om folkmordet har varit infekterad i decennier. Massakrerna regisserades av det dåvarande Ottomanska riket, vars spillror efter första världskriget blev nationen Turkiet. Enligt många forskare dog kring en miljon personer.
Turkiet vägrar dock att erkänna slakten som ett folkmord. Den som benämner händelserna på "fel" sätt riskerar fängelse enligt den ökända lagparagrafen 301, som förbjuder förolämpningar av "det turkiska".
En av många som drabbats är den turkarmeniske journalisten Hrant Dink. Han fick 2005 sex månaders villkorligt fängelse för att ha retat upp staten genom sin journalistik om folkmordet. Två år senare mördades han.
Frågan om vad massakrerna ska kallas har blivit en het politisk potatis. I Frankrike är det förbjudet att förneka folkmordet. I USA antog nyligen utrikesutskottet i representanthuset en resolution om att morden var just ett folkmord. Själva benämningen kommer från modern folkrätt och kräver att avsikten var att utrota en viss etnisk grupp. Annars är det snarare att betrakta som ett brott mot mänskligheten. I detta fall finns starka bevis för att det fanns ett uppsåt att utrota, även om det inte är lika väl belagt som den nazistiska Förintelsen.
Motionärerna kräver alltså att Sverige erkänner folkmordet och att Sverige bör verka inom FN och EU för att de ska erkänna det.
Men det är inte rimligt att riksdagen ska rösta om vad som är historiskt giltigt.
Detta ska forskningen avgöra. Så har också skett. Det finns en bred uppslutning bland de ledande historikerna om att händelserna i det Ottomanska riket var ett massivt dödande som riktade sig mot vissa utvalda folkgrupper.
Statliga myndigheten Forum för levande historia talar också om det i termer av folkmord. Det är alltså överflödigt för riksdagen att ägna sig åt att etiketera händelser i historien. Den akademiska processen sköter detta med större trovärdighet. Man ska akta sig för att politisera historien.
Däremot borde Bildt överge sin försiktiga linje gentemot Turkiet. Han vill helst inte tala om "tragedin" i det Ottomanska riket. Filosofin tycks vara att man inte ska skrämma Turkiet bort från Europa och EU-förhandlingarna. Men det är fegt och felriktat.
Turkiet måste göra upp med sitt förflutna i det Ottomanska riket och inleda en allvarligt menad försoningsprocess med offren för folkmorden. Paragraf 301 måste skrotas. Detta måste stå helt klart i Sveriges relationer med Turkiet och i förhandlingarna om EU-medlemsskap.
