Anders Borg har säkert drömt om Ulla Andersson.
Tänk om hon - Vänsterpartiets ekonomiska politiker - hade fått ett avgörande inflytande i de rödgrönas ekonomiska motion?
Orealistiskt, javisst, men då hade alliansen på allvar kunnat varna för en "skattechock". Allt för att kunna tydliggöra skillnaderna när blocken tävlar om att parkera sig i mitten.
I vänsterns budgetmotion i höstas utlovades skattehöjningar på 55 miljarder kronor. I den rödgröna vårmotionen har höjningarna skruvats ned till 16 miljarder.
Thomas Östros gör nu allt för att ytterligare tona ned omfattningen och effekterna av de höjda skatterna. Väljarna ska inte oroas i onödan och i praktiken accepterar de rödgröna nästan hela volymen av alliansens jobbskatteavdrag, fast med en annan fördelningsprofil.
Plötsligt är därmed all kritik mot regeringens "ofinansierade skattesänkningar" som bortblåsta. Ja, det är ju valår.
Låt oss vara tydliga på en grundläggande punkt: de rödgrönas ekonomiska motion är inget seriöst budgetalternativ, utan ett första valmanifest med mer eller mindre lösa antaganden.
Förmögenhetsskatten ska dra in fyra miljarder, men ingen kan säga hur. Kilometerskatten på lastbilar ska dra in fyra miljarder, men ingen kan säga hur. Så där fortsätter det.
Dessutom ska just skogsindustrin troligen undantas (!) med motiveringen att den "saknar alternativ till transport på väg". Någon kan möjligen upplysa Östros om att det inte bara är Gotland som saknar järnväg.
Den ekonomiska motionen saknar vidare vad varje budget innehåller, nämligen det utgiftstak som vänstern vill skrota.
Hur mycket vill de rödgröna egentligen spendera och höja skatterna? I S-budgetmotion från i höstas var i alla fall deras utgiftstak hela 48 miljarder högre än regeringens.
Allt är noga politiskt uträknat. Oppositionen måste kunna kontra med något när alliansen presenterar sitt valmanifest i mitten av augusti. Anders Borg har å sin sida lämnat utrymme för nya vallöften; han har hela 52 miljarder kronor på kontot för oförutsedda utgifter i sin "budgeteringsmarginal".
När Borg nu plockar fram det gamla inflationsspöket och räntehöjningar för att skrämma väljarna med effekterna av de rödgrönas politik handlar det främst om att nå räntekänsliga väljare i storstäderna med bostadslån. Alltså där det verkliga slaget om regeringsmakten avgörs.
Men Borg borde skrota kombinationen skattehöjningar och inflationsspöke. Det framstår helt enkelt inte riktigt som trovärdigt. Riksbanken kommer att höja räntan oavsett regering, och efter valet gäller frågan hur underskotten ska bli till överskott. Stramas inte finanspolitiken åt tillräckligt så kommer riksbanken med i matchen.
Alliansen borde i stället tala om de rödgrönas farväl till arbetslinjen med alla deras olika bidragshöjningar.
Och i brist på någon större skattechock från Ulla Andersson måste alliansen distansera sig från de rödgröna. Räkna därför med löften från Borg om ytterligare jobbskatteavdrag. Det ska vi välkomna.
