I veckan kom uppgifter om att den svensk-eritrianske trebarnspappan Dawit Isaak lever, inspärrad i en cell på tolv kvadratmeter i fängelset Eiraeiro. Utan kontakt med omvärlden, avmagrad och svag och med handfängsel dygnet runt.
Som "nummer 36" är han en av fångarna som ännu är vid liv. Men vi vet inte hur länge till. Resultatet av snart nio års tyst diplomati kan inte ses som annat än ett misslyckande.
Enligt utrikesminister Carl Bildt är ärendet ett bland flera "konsulära fall". Ett av de viktigare, lägger Bildt förvisso till, men ordvalet väcker besvärande frågor. Finns det andra fall som är lika prioriterade för regeringen? Vad menas?
Dawit Isaaks öde handlar inte om någon svensk som åkt fast för narkotikabrott i ett fjärran land. Att en svensk journalist sitter fängslad i en diktatur ger en politisk dimension som inte ska viftas bort. Isaak är den ende svensk som Amnesty International har adopterat som samvetsfånge.
Det förefaller därför som självklart att hans fall snarare borde betraktas som ett politiskt ärende och flyttas över till Afrikaenheten på UD. På så sätt skulle möjligheterna öka till politiska påtryckningar inom ramen för EU (Expressen 9/4).
Det är troligen på den arenan som Sverige kan göra mest nytta för närvarande. Visst är kravet på att Bildt ska åka till Eritrea lika rimligt som självskrivet, men det bygger på att han faktiskt tas emot av regimen.
Ensam är inte stark i denna segdragna kamp. Därför är det avgörande att Sverige lyckas europeisera denna fråga. EU-parlamentariker som Olle Schmidt (FP) och Eva-Britt Svensson (V) är till stor hjälp i den kampen och har nu utverkat ett löfte från EU:s biståndskommissionär om att ta upp Isaaks fall och kräva ett fångbesök.
Men även regeringen måste ligga på hårt i Bryssel. EU är en av de största biståndsgivarna till Eritrea med utbetalningar på 122 miljoner euro fram till år 2013. Visserligen handlar det om bistånd till den hungrande och fattiga befolkningen. Men även om biståndet inte går direkt via regimen är det svårt att tro att en diktatur som Eritrea inte när sig på tillgångarna.
Varför driver inte Sverige kravet på att frysa detta bistånd? Och om det skulle anses slå för hårt mot civilbefolkningen - varför inte rikta sanktioner mot Eritreas ledande skikt? Reserestriktioner exempelvis svider alltid för eliten.
Eritrea är trots allt en av världens värsta diktaturer. Tusentals människor sitter fängslade på grund av åsikter som inte faller regimen i smaken. Landet har hundratals illegala fängelser och en ökänd militärtjänst som förslavar hundratusentals ungdomar.
En ny och tuffare hållning från EU:s sida skulle inte bara kunna främja Dawit Isaaks sak, utan alla andra som lider under denna regims brutala förtryck.
Tystnad och undfallenhet har visat sig vara en garanterat usel metod. När fångarna i Eiraeiro dör eller tar livet av sig en efter en, och regimen fortsätter att plåga sin befolkning, måste man våga tänka nytt.
