Det var fredagen då EU delades formellt. Euroländerna fördjupar sitt ekonomiska samarbete i en "finanspolitisk pakt", därtill tvingade av skuldkrisen och finansmarknadernas krav på allt högre riskpremier. Sverige må tillhöra Europas ekonomiska A-lag, men är numera i EU:s politiska B-lag. Storbritannien har med David Camerons motstånd på EU-toppmötet förpassat sig själva till C-laget.
Det paradoxala är att Tyskland - som starkt bidrog till att sänka förtroendet för den tillväxt och stabilitetspakt man själva drev igenom - nu belönats med att få bestämma villkoren för den skarpare versionen. Nicolas Sarkozy har naturligtvis en annan uppfattning, men det råder ingen tvekan om att Angela Merkel är eurokrisens vinnare.

När tysk finanspolitik, förpackad som europakt, ska stå som garant för stabilitet blir det enklare för Europeiska centralbanken att ta en ännu aktivare roll som räddande ängel. Färske ECB-chefen Mario Draghi kan trycka på sedelpressens startknapp och samtidigt hävda ECB:s oberoende.
Euroländernas beslut att vid sidan om Lissabonfördraget bilda en egen mellanstatlig europakt är förstås i sig ingen mirakelkur. Krisländerna måste gneta vidare, pakten ska fyllas med ett regelverk och senast i mars ska avtalet skrivas under. Fler nattmanglingar återstår alltså, men Fredrik Reinfeldt får sova hemma i Stockholm.
Sverige blir så en av eurokrisens förlorare. Åtta år efter vår folkomröstning kommer kvittot på att ja-sidan hade rätt: Sverige tappar inflytande i EU när vi står utanför euron. Nej-sidan har också fått rätt: en fungerande valutaunion kräver ett betydligt tajtare finanspolitiskt samarbete. Det hindrar dock inte svenska euromotståndare att samtidigt välkomna en valpskatt på EU-nivå.

Euroländerna inbjuder B-laget till högre status genom att skriva under europakten. Det är svårt att finna argument för att Sverige skulle göra det: det finns inga planer eller politisk majoritet för att gå med i euron. Dessutom ogillar Sverige att euroländerna öppnar eget och går vid sidan av fördraget.
Ändå har Reinfeldt faktiskt skrivit under eurogruppens dokument om att "man kan komma att delta i processen". Storbritannien är det enda EU-land som vägrat acceptera detta diplomatiska finlir.
Här handlar det om ett moraliskt stöd till EU från svensk sida; här gällde det att försöka sminka bilden av enighet. Det blev nästan parodiskt när EU-presidenten Herman van Rompuy försökte hylla europakten: "Jag är optimistisk om att vi kommer att hamna nära 27. Faktum är att 26 ledare sagt att de är positiva till att ansluta sig".
Tala om krisförnekelse. Det vill säga precis vad politiker i EU:s alla skuldtyngda länder ägnat sig åt alldeles för länge.
Toppmötets egentliga slutsats är i stället: Tyskland har fått ett oproportionellt stort inflytande i ett tredelat EU med eurolaget, B-laget och britterna. Trist, men sant.