Tusentals gripna, ett par hundra döda, och soldater som väller in i västra Kina. Men vad är det som händer där, och varför?
De som nu dör på provinshuvudstaden Ürümqis gator kan inte ens enas om namnet - Xinjiang eller Östturkestan? Enligt den kinesiska regeringens terminologi är detta ett internt uppror i den nordvästliga provinsen Xinjiang. Men enligt vissa företrädare för provinsens uiguriska ursprungsbefolkning är det det ockuperade Östturkestan som nu reser sig mot kinesiska förtryckare.
Konflikten känns igen från grannregionen Tibet, där blodiga kravaller rasade våren 2008. Precis som den gången blandas sociala problem med etnisk missämja, politiska protester och en lång historia av nationalistisk aktivism.

Republiken Östturkestan upprätthöll en kortvarig, flimrande existens som självständig stat under 1930- och 1940-talet, innan Maos styrkor krossade nationaliströrelsen. Därefter har regionen styrts med hård hand av Peking, som också initierat - återigen som i Tibet - ett omfattande bosättningsprogram för att omöjliggöra förnyade självständighetsambitioner.
En samling huvudsakligen exilbaserade separatiströrelser har fortsatt att kräva nationellt oberoende. De har kommit att föra uigurernas talan i stora delar av omvärlden, där man - med goda skäl - är skeptisk mot kommunistregimens propagandabild. Men det är inte uppenbart att dessa rörelser haft någon ledande roll i dagens uppror, eller ens att kravallerna främst handlat om provinsens status.
Tvärtom verkar situationen ha sin upprinnelse i en explosiv kombination av långvarig social misär och etnisk orättvisa. Xinjiang är betydligt fattigare än andra kinesiska provinser, och regimens intolerans mot alla slags dissidenter liksom dess outtalade favorisering av majoritetsfolkgruppen han har reducerat uigurerna till andra klassens invånare i deras historiska hemland.
För några år sen inledde Peking en stor satsning på infrastruktur och fattigdomslindring i området, väl medveten om hur eländet underblåser protester och etnisk oro. Men uppbyggnadsmiljarderna har runnit rakt in i de diskriminerande strukturer som redan råder, och främst kommit att gynna bosättningen av etniska hankineser, Kinas majoritetsbefolkning. Samtidigt är regimen paranoid och brutal, och reagerar illa på alla utländska påminnelser om denna mycket verkliga diskriminering.

Det borde vara enkelt för omvärlden att ta udden av de anklagelser om stöd till separatism som kan följa på kritik mot förtrycket genom att tydligt markera att vi betraktar Xinjiang som en del av Kina.
Men då gäller också att skarpt granska de övergrepp och orättvisor det uiguriska folket utsätts för - och att låta både Kinas regering och dess förtryckta minoriteter veta att omvärlden ser vad som händer.