En Carin (Jämtin) ska ersättas av en annan Karin (Wanngård) som Socialdemokraternas oppositionsborgarråd i Stockholm.
I en premiärintervju fastslog hon att: "Unga ska inte tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision."
Inte tänkte Wanngård på Karl Marx frihet från jobb?
Marx hade ju en utopi, ett frihetens rike, där medborgarna ägnade sig några morgontimmar åt att jobba, för att under eftermiddagarna jaga räv och under kvällarna författa några essäer.
Det finns numera gott om uppfattningar om vad svenska ungdomar ska göra, respektive inte göra. Nyss var bananskalningen på tapeten. I Norge utför svenskar de jobb i servicesektorn som norrmän inte vill göra. Medan vi i Sverige måste importera säsongsjobbare: de som ska plocka våra jordgubbar eller blåbär till löner enligt gällande kollektivavtal.

Wanngårds uttalande i DN har väckt starka känslor och därmed kan man säga att hon på en dag lyckats med vad Jämtin inte klarade av under en hel mandatperiodi stadshuset.
Ingen kan förneka att det fortfarande finns gott om jobb i Sverige där arbetsförhållandena är dåliga. Men vad definierar egentligen ett "skitjobb"?
Det finns förstås en lång lista med objektiva kriterier vad gäller arbetsmiljö, arbetstider, lön och möjlighet till karriär. Och sedan tillkommer den subjektiva upplevelsen. Vad vissa vänsterpolitiker inte vill förstå är dock att hårt arbetande människor känner yrkesstolthet, trots att deras yrke stämplas som ett skit- eller pigjobb.
Denna nedlåtande attityd är ungefär lika korkad som när Bo Södersten och borgerliga nationalekonomer på 1990-talet yrade om den tärande och närande sektorn.

Även om det inte handlar om att nå frihetens rike så råder det bred politisk enighet om en annan utopi: den fulla sysselsättningens konungarike. När är vi då där? Svar: Aldrig. Det finns nämligen ingen politiker med överlevnadsinstinkt som vill precisera vid vilken nivå sysselsättningen kan anses vara "full".
Nu lever vi i ett arbetsliv där de nya Moderaterna har utvecklat ett klassiskt arbetarrörelseideal till: "Gör din plikt kräv ditt jobbskatteavdrag". Och arbetslinjens förstepredikant Anders Borg såg nöjd ut när han förra veckan åter fick chansen att säga: "Folk ska jobba, inte supa".
Men det är skillnad på moral och att moralisera. Moderaterna får se upp: arbetslinjen är på väg att bli ett mål och inte längre ett medel. Det finns trots allt andra värden här i livet.
Det råder också en politisk enighet om att det Sverige ska konkurrera med är högproduktiva jobb med stort kunskapsinnehåll. Så sker också: vi är ett av de länder i världen som satsar mest på forskning och utveckling. Produktiviteten ökar ständigt och det outsourcas till när och fjärran. De lågproduktiva monotona jobben hamnar antingen i en fabrik i Kina eller tas över av ännu en industrirobot.
Problemet är snarare att vi har för få av de jobb med enklare arbetsinnehåll som Wanngård fördömer. Hur ska den som inte klarar av tempot eller kunskapskraven i ett hyperrationaliserat arbetsliv försörja sig? Ja, vad är den politiska lösningen för människor som inte platsar på Hewlett-Packard?
Karin Wanngård får ägna kvällen åt en essä eller debattartikel.