Nynazisten Ilias Kasidaris har i ett uttalande förklarat att han blev provocerad och att han tänker stämma någon för något.

Möjligen är Kasidaris representativ för ganska många greker, inte för att han är troende nynazist, utan för den utvecklade förmågan att hitta en syndabock. En del av vulgärpropagandan i Grekland har dessutom utmålat Angela Merkel som nazist och Tyskland som en ondskefull ockupationsmakt.

Eller så är det trojkan EU/ECB/IMF som utgör själva grundorsaken till det fria fallet för den grekiska ekonomin. Det är alltså långivarnas fel att Grekland satt i system att leva över sina tillgångar.

Vill grekerna verkligen betala sina skulder? Det finns ju andra sätt att amortera då en stat också har tillgångar att sälja. Då talar vi inte heller om åtstramningar. Men i det stora grekiska privatiseringsprogrammet på 50 miljarder euro har nästan inget sålts. Kanske väntar investerarna på den stora rean i drachmer.

Den 6 maj misslyckades grekerna med att rösta fram en regeringsduglig majoritet och proteströstade inte bara på nynazister utan också på vänsterpopulisterna i Syriza. På söndag har Grekland givit sig själv en andra röstchans. Och denna gång drömmer Syrizas partiledare Alexis Tsipras om att man ska bli största parti.

Det parti som får flest röster får också en absurd bonus i form av 50 extra platser i parlamentet. Att demokrati är något som kan härledas från grekiskan är väl bekant, mindre känt är att kaos kommer från grekiska khás. Enligt svensk etymologisk ordbok syftar det på bland annat "den tomma omätliga rymden". Och det är väl där statsskulden snart befinner sig.

Till skillnad från svenska vänsterpartister vill Alexis Tsipras att Grekland behåller euron. Den uppfattningen delar han med ungefär 80 procent av grekerna. Men samtidigt kräver Syriza omförhandlingar av lånevillkoren med trojkan. Man vill både käka oliverna och behålla dem.

Då Syrizas krav var ett vinnande koncept i maj hakar nu de flesta politiker på omförhandlingståget. Det gäller också de grekiska moderaterna i Ny demokrati - nu jämsides i opinionsracet med Syriza - som var med och röstade i genom det senaste åtstramningspaketet. Det kostar ju inget att lova väljarna ett försök, och när man väl har misslyckats efter valet så kan man alltid skylla på långivarna. Igen.

Men grekerna pekar på Spanien som fick sitt lån till banksektorn på helt andra villkor. Sanningen är nog den att det är tack vare Grekland - på väg att rösta bort sig från euron - som euroländerna var angelägna om att få lånepaketet klart i tid och sockrade budet.

Grekerna är förstås formellt fria att bestämma över sitt eget öde. Någon har under alla decennier röstat fram alla dessa grekiska politiker som lovat guld och gröna skogar. Giorgos Papandreou och Pasok vann valet så sent som hösten 2009 på löften om ökade offentliga utgifter. Väljarna har också ett ansvar.

Och vill grekerna ha Alexis Tsipras som regeringsbildare och kanske rösta sig ur eurosamarbetet måste omvärlden naturligtvis respektera det.