FÖRSVARET

Sveriges nya försvarsminister Karin Enström har ett tufft jobb. Inte minst på grund av Tolgfors skön-målande och bilden av ett dukat bord på mässen.

Skulle Enström verkligen vilja ge ÖB Sverker Göransson mer pengar?

I så fall har hon en hyfsad sits. Moderaterna har efter två försvarsministeravhopp knappast råd med ännu ett.

I år är försvarsbudgeten på, som vanligt, lite drygt 40 miljarder kronor. Nyligen kom ÖB med en ny önskelista för åren efter 2015 och vill ha minst två miljarder kronor mer per år till försvars- materiel.

Från 2019 krävs det 1,2 miljarder extra för att förbandsverksamheten ska fungera tillfredställande, tror ÖB.

Här handlar det förstås om mer eller mindre kvalificerade gissningar och min gissning är att notan för försvarsreformen är grovt underskattad. Försvaret måste konkurrera med marknadsmässiga löner och arbetsvillkor. Och det kommer att kosta då produktivitetsutvecklingen inte motsvarar de nödvändiga lönelyften.

I ÖB:s kostnadsgissningar ingår inte heller jätten Glufs glufs i försvarsbudgeten. Notan för 60-80 nya Super Jas-plan är hemlig.

Försvarspolitik är sannerligen en speciell bransch. Inte minst för att den är så branschstyrd, och att hycklande politiker i alliansfri-hetens förljugna namn sponsrar den svenska försvarsindustrin med våra skattemiljarder.

Industrins vinst- förmåga blir så viktigare än vår försvarsförmåga.

Dessutom har makten över finanserna delegerats till Schweiz & Saab.

När schweizarna köper 22 plan i E/F-versionen förbinder sig Sverige att vara med och dela på utvecklingskostnaderna.

Gissa om aktieägarna i Saab joddlar av glädje.

Så utlöses också riksdagsbeslutet om att Sverige ska skaffa tio Super Jas-plan och sedan lär det rulla ut ytterligare 70 plan ur hangarerna.

ÖB har kollat i kristall- kulorna på Högkvarteret och funnit att alla dessa Super-Jas tillgodoser försvarets behov till "minst" år 2040. Onekligen en fantastisk framtidsspaning!

På vilka grunder den gjorts och vilka alternativ som finns får inte ansvariga försvarspolitiker i Sveriges riksdag veta. Beslutsunder-laget är nämligen - skandalöst nog - hemligstämplat.

Till försvarspolitikens nya modeord hör Pooling & Sharing (EU) och Smart Defence (Nato). I statsfinansiella kristider har det blivit modernt att söka internationellt samarbete. Det är förstås smart.

Jag tycker att Sverige även formellt ska gå med i Nato, i praktiken är vi redan djupt involverade.

I teorin säger Moderaterna ja till medlemskap, men partiets försvarsministrar har fortsatt som teaterdirektörer i skådespelet svensk alliansfrihet.

Det anmärkningsvärda är att M inte ens velat utreda frågan om ett Nato-medlemskap:

Om vinsterna i form av stärkt försvarsförmåga, vad det kan kosta och möjlig-heterna till arbetsfördelning i Norden.

Att regeringen valt att avstå från ett sådant grundläggande beslutsunderlag, i nationens försvars- och säkerhetspolitiska planering, måste betraktas som ett allvarligt politiskt tjänstefel.

Den politiska beröringsångesten är både patetisk och odemokratisk. Vi som är för ett medlemskap har också anledning att reagera mot den de facto-anslutning som pågår i smyg.

Enström har chansen att reparera skadan och tillsätta en Nato-utredning.

ledarskribent