Och Magdalena Andersson har problem med manuset, det vill säga den nya S-ledningens första budgetmotion.

Den är annars anmärkningsvärt traditionell. Ja, alla ska få påse: Lite höjda barnbidrag, lite fler riktade statsbidrag, lägre a-kasseavgifter, höjt tak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen och så förstås höjda skatter för höginkomsttagare. Så lyder kravet samtidigt som OECD rapporterar att Sverige fortsätter att ha världens högsta marginalskatter.

Socialdemokraterna vill också sänka bolagskatten, men inte till 22 utan till 24 procent. Där håller jag med finansministerkandidat Andersson, Anders Borg tar i för mycket.

Men när hon ska spela rollen "mest ansvarsfull om statens finanser" och utmana Borg på hans hemmaplan brister det. Det är ju inte heller så att väljarna plötsligt vallfärdar till partiet så fort teknokrat Andersson börjar prata om "överskottsmål" och "indikationer".

En del i Löfvens omtalade "affärsplan" borde vara ärlighet mot väljarna. Men man upprätthåller inte kravet på god redovisningssed. Jag får gräva i det finstilta i motionen och jämföra med regeringens finansplan.

Närmast triumfatoriskt utropar Magdalena Andersson att hon minsann har fem miljarder i lägre "reformutrymme" än Anders Borg. Det kallar hon "konjunkturbuffert" och så ska bilden av en ytterst ansvarsfull politiker befästas.

Fast Socialdemokraterna bluffar.

Det finns redan en buffert i statsbudgeten som kallas budgeteringsmarginal. På detta konto för oförutsedda utgifter för år 2013 har regeringen satt in 29 miljarder, medan S nöjer sig med 19 miljarder kronor. Magdalena Andersson har alltså tio miljarder kronor mindre att röra sig med för, låt oss säga, ökade a-kasseutgifterna om konjunkturen viker.

Detta är fakta i S-motionen.

Vad som däremot inte är fakta är tjatet om att regeringen bryter mot överskottsmålet. Sanningen är att denna procent i överskott under en konjunkturcykel kan definieras lite hursomhelst. När börjar och slutar egentligen en konjunkturcykel exakt?

De där förment exakta fem miljarder i högre sparande som S skryter med är bara ett av flera räknetricks. I den statsfinansiella verkligheten motsvarar dessutom summan blott några promille, alltså garanterat felräkningspengar.

För att ha råd med alla godispåsar och kunna säga att man satsar mer än regeringen så gäller det att trolla fram ännu fler miljarder. Förutom de tio miljarderna från bufferten i statens utgifter så höjs utgiftstaket i budgeten med hela 20 miljarder.

I valet att prioritera inom en given regeringsbudget väljer S att öka "reformutrymmet" med 30 miljarder kronor. Det är naturligtvis fullständigt legitimt, men då ska det också redovisas tydligt och ärligt.

Också allianspartierna sysslade förstås med olika kreativa räkneövningar när de var i opposition. Jag tycker dock att alla budgetmotioner borde omfattas av god redovisningssed. Tänk, det vore väl ett utmärkt komplement till det finanspolitiska regelverk Magdalena Andersson säger sig omfamna.

Att okritiska journalister sedan kablar ut att S sparar mer än regeringen med sin budgetmotion är en sanning med extrem modifikation. Återstår bara vad vi ska kalla teaterstycket. En lång dags färd mot budgetbluff?