Jag skrev nyligen en ledare om hur jordbruksminister Eskil Erlandsson i år satsar drygt 71 miljoner kronor under budgettiteln ”främjande av rennäringen mm”. Inklusive andra stöd hamnar bidragsnotan på långt över 100 miljoner kronor.
Jag påpekade att den absoluta majoriteten av Sveriges cirka 20 000 samer (antalet är okänt, Sverige har tack och lov ingen etnisk folkbokföring) förstås inte sysslar med renskötsel.
Officiellt har vi hela 261 400 renar i Sverige, medan maximalt 200 samer torde kunna livnära sig på enbart renar. Statistik från SCB visar att under inkomståret 2004 var det endast 108 renägare som tjänade mer än 160 000 kronor på renskötseln.

Sameforskaren Niklas Labba sammanfattar: renskötsel är mer ett levnadssätt än försörjning och antalet renar står i centrum. Docent Göran Bostedt, vid SLU i Umeå, har funnit att endast 37 procent av renskötarna skulle öka sitt slaktuttag om renköttspriset steg.
Med andra ord: sex av tio renägare bryr sig inte om marknadsprissättning.
Det kan förklara rennär-
ingens extremt svaga lönsamhet, trots att det snöat hundratals miljoner under åren. En ESO-rapport (Ds: 1998:8) fann att för varje intjänad krona hade rennäringen fått 6,50 kronor i bidrag.
Men ve den som vågar yttra sig kritiskt om detta slöseri med skattepengar och det felaktiga med att ge någon ett näringsmonopol.
Det är som att vandra på minerad fjällmark. Mejlboxen fylls med vulgära angrepp där jag stämplas som både ”rasist” och ”nazist”. Den av mig skattefinansierade politikern i sametinget, Lars-Jonas Johansson, kallar mig ”oinsatt stolle”.

Några samer har hänvisat till FN:s urfolkskonvention. Men den förbinder inte riksdagen att ge just de renägande samerna bidragsmonopol. I Finland kan även andra ägna sig åt renskötsel.
Urfolksbegreppet omsatt i praktisk politik försvårar integrationen och bjuder in nya. När samerna är ett urfolk, borde inte kvänerna/tornedalsfinnarna också få bli det? Vi talar om kväner som dessutom upplever sig som rejält historiskt förtryckta av samerna!
Särlösningar i toleransens namn bäddar för avundsjuka och intolerans; samernas kollektiva identitet blir för en del viktigare än det individuella medborgarskapet.
Riksdagsbeslutens positiva särbehandling innebär diskriminering av andra – en person som inte definieras vara tillräckligt samisk av samebyarna får näringsförbud.
Och den som inte kan tala tillräckligt god samiska riskerar – under domstolsliknande förhör – berövas sin rösträtt i det av staten inrättade sametinget.

I en DN-artikel inför senaste valet 2005 framkom att hardcore-samen Lars-Olov Baer förgäves hade överklagat tretton samers rösträtt.
”Jag är fortfarande tveksam och jag kommer att överklaga även i nästa val. Jag ska plåga dem lite till,” sade Baer.
I ex-Jugoslavien rensade man etniskt med våld; i det fredliga Sverige görs det med överklaganden, sanktionerade av riksdagen. Vi får väl se hur många Baer kan ”plåga” bort från röstlängden.

Förutom samerna är det bara kungahuset som åtnjuter speciella lagstadgade och ärvda privilegier.
När sametingets ordförande Lars-Anders Baer invigde utställningen Sápmi på Nordiska museet prisade han kronprinsessan Victorias närvaro och beskrev diplomatiskt samernas relation till kungahuset som ”lång”.
I stället för att prata om de historiska övergrepp som Victorias förfäder ytterst ansvarat för, så valde Baer att ägna halva sitt invigningstal (!) åt att kritisera ledaren jag skrev. Beroendet av en yttre fiendebild verkar vara lika starkt som bidrags-
beroendet.
Varken jag eller Victoria har förstås något ansvar för historiska övergrepp. Men historien förklarar en del av dagens samepolitik.

Det finns faktiskt en idéhistorisk koppling mellan Eskil Erlandssons 100 miljoner kronor i subventioner och den politik som utformades i avskyvärd rasbiologisk anda under tidigt 1900-tal.
Samerna betraktades som en lägre stående ras, men renskötsel ansågs de klara av. Den så kallade ”lapp-skall-vara-lapp-politiken” innebar att samerna skulle ägna sig åt renskötsel och inget annat.
Riksdagen försökte bland annat stifta en lag som skulle ha förbjudit renskötande samer att bo i hus. En same som lämnar sin kåta, kunde ju faktiskt sluta med renskötseln, löd tanken.
Det kanske är rennäringspolitiken som är rasistisk?