Politik är ibland konsten att krångla till det helt i onödan.
|TV-POLITIK|
Jag tänker på tv-licensen. I dag får kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ta emot den så kallade public service-kommitténs slutrapport. Enligt förhandsuppgifter tänker kommittén föreslå att tv-licensen - precis som tjock-tv-apparaten - förpassas till historiens skrothög.
I stället ska vi betala en särskild public service-avgift via skattsedeln, motsvarande den begravningsavgift som finns i dag. Med den skillnaden att begravningsavgiften varierar över landet.
Det vore på alla sätt ett logiskt sätt att lösa finansieringsfrågan för Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television. Dessutom kan dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna skrotas. I dag sysselsätter företaget hela 120 personer och kostar licensbetalarna 146 miljoner kronor. Tv-pejling framstår väl i dag som folkhems-stasi anno 1980.
Men trots att verkligheten och teknikutvecklingen för länge sedan sprungit i från tv-licensen har våra politiker inte kommit till skott. Trots att det knappast är en nyhet att man kan se nyheter i mobilen eller på datorn är utgångspunkten för "radio- och tv-avgiften" att det finns en tv-apparat i hushållet. Det innebär bland annat att licensbetalare med tv subventionerar den som bara lyssnar på Sveriges Radio. Och så tillkommer förstås problemet med alla licensskolkare.
Nu tycks det emellertid som om en bred politisk majoritet har insett att licens finansieringen har nått vägs ände.
Endast Vänsterpartiet är uttalade motståndare till en ny public service-skatt. Förre partiledaren Lars Ohlys deklarerade nyligen att: "Det finns en överhängande risk att SVT:s och Sveriges Radios oberoende hotas. Det är ett allvarligt demokratiproblem."
Okej, men nu befinner vi oss inte på Kuba.
Ohly låter som ett eko av alla public service-chefer som nostalgiskt kramar tv-licensen. När SR:s tillträdande vd Cilla Benkö ska framhålla fördelarna i en intervju i tidningen Riksdag & Departement säger hon: "Det är ett system där medborgarna vet att det utbud vi producerar inte påverkas av politiken."
Men vari består egentligen det stora politiska hotet mot oberoendet med en ny finansieringsform?
Public service är och förblir beroende av politiska beslut.
I dagens licenssystem är det riksdagen som beslutar om nivån - för närvarande 2 076 kronor om året. Det är också riksdagen som beslutar hur pengarna ur Rundradiofonden ska fördelas mellan de tre programbolagen.
Om riksdagen inför en särskild public service-skatt, indexerad och frikopplad från budgeten, så är det ingen praktisk skillnad vad gäller riksdags majoritetens möjlig heter att utöva inflytande.
SVT har i dag närmare 4 miljarder kronor per år i licenspengar. Vi som har sett på OS har inte kunnat undgå att se att "reklamfria" och "oberoende" SVT också är beroende av reklampengar. Enligt SVT handlar sponsorintäkterna om 40 miljoner kronor, det vill säga motsvarande en procent av intäkterna. Lägger man ner Radiotjänst med dess 146 miljoner så har man definitivt råd att sluta med sponsringen.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har velat stoppa SVT:s sponsorberoende, men typiskt nog åkt på pumpen i riksdagen.
Så problemet är snarare det motsatta; det är public service som har haft den verkliga makten och fått politikerna att behålla tv-licensen.
