Företaget Nordkalk fick i juli slutligen ja av Mark- och miljö­överdomstolen att bryta kalk i det känsliga området i Bunge på norra Gotland.

Borde då inte domstolens beslut respekteras? Jag menar: har du fått bygglovet för din villa fastslaget i högsta instans så ska inte dina klagande grannar tillåtas ockupera din tomt.

Men den juridiska processen är inte slutförd. Bland annat Naturvårdsverket och politikerna i miljö- och hälsoskyddsnämnden på ön har överklagat till Högsta domstolen. Och så hittade länsstyrelsen plötsligt ett gammalt papper där företaget uppgivit att maximalt åtta hektar skog för servicevägen skulle avverkas, när den i dag planerade avverkningen rör 60 hela hektar.

Nu tycker jag att finlandsägda Nordkalk oförtjänt har fått spela den stora skurkrollen. De har ju - än så länge - rätten på sin sida. Till de mer absurda argumenten hör att företaget är "utlandsägt". Som om svenska multinationella företag aldrig har varit inblandade i miljötvister utomlands.

Däremot har Nordkalk bränt sig PR-mässigt i kalkugnen. De kunde själva ha tagit initiativet och stoppat avverkningen i väntan på HD:s beslut om prövningstillstånd som väntas komma om några veckor.

Gräver man lite djupare i fallet Ojnareskogen blir det betydligt mer komplicerat. Här har en rad olika domstolar under sju års tid kommit fram till diametralt olika slutsatser. Och gräver företaget på riktigt, det där djupa brottet som motsvarar 30 fotbollsplaner, så finns det allvarliga risker för att grundvattnet skadas och påverkar den redan dåliga vattenförsörjningen på norra Gotland.

Jag har tagit del av olika expertutlåtanden och efter moget övervägande sällat mig till Ojnareskogens vänner, inte för att jag är emot Nordkalk eller all kalkbrytning, utan för att jag helt enkelt inte tror att Mark- och miljööverdomstolen gjort en korrekt riskbedömning. Och med tanke på att den tidigare miljöministern Andreas Carlgren såg till att devalvera miljöbalken under denna rättsprocess finns det ytterligare ett skäl för HD att pröva domen.

Jag känner mig långtifrån övertygad om att domstolen verkligen haft försiktighetsprincipen framför ögonen. Naturvårdsverket påpekar dessutom att kalkbrytning och naturvård kan samexistera; det finns alternativa ställen på Gotland med motsvarande kalkkvalitéer och där skaderiskerna för natur och grundvatten är betydligt mindre.

FOI:s roll i Saudiaffären lärde oss att statliga myndigheters extraknäckande på marknaden skapar problem. Myndigheten Sveriges geologiska undersökning, SGU, har pekat ut området i Ojnareskogen som ett riksintresse för mineralindustrin. Ja, finge SGU enväldigt bestämma vore väl Gotland snart en schweizerost.

Men SGU har också jobbat som konsult åt Nordkalk. Det visade sig att samma tjänsteman vid SGU som skrev ett yttrande till domstolen om Nordkalks ansökan också hade jobbat med företagets ansökan. Och inte kan man underkänna sitt eget konsultjobb?

Den dåvarande Miljödomstolen godkände 2009 Nordkalks ansökan och lade stor vikt vid SGU:s genompositiva - och jäviga - yttrande.

Bara nu inte Julian Assange får reda på detta. Det kan ju faktiskt stärka hans tvivel på vårt opartiska rättsväsende.