I dag skulle eurozonens finansministrar ha träffats i Bryssel för ännu ett krismöte. Men det är, typiskt nog, uppskjutet.

Frågan Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble och de andra ställer sig är: vad är egentligen det grekiska parlamentets ja i söndags till det senaste sparpaketet värt?

Beskedet om att det i april ska hållas parlamentsval kommer dramatiskt att förändra den politiska kartan. Och därför kräver EU att partiledarna i dagens regering ska lämna skriftliga garantier på att trojkans åtstramningsplan fullföljs efter valet. Men Antonis Samaras från Ny demokrati vill inte skriva på något papper, och har dessutom sagt att han vill omförhandla avtalet.

Vi bör ha full förståelse för detta; varje nytt parlament har rätt att tillsätta den regering man kan få ihop. Vill en ny regering bryta tidigare avtal så handlar det om folkviljan omsatt i praktisk handling.

Men det är svårare att förstå varför den grekiska regeringen väljer att på ruinens brant utlysa val nu i april. Den djupa folkliga misstron mot den politiska eliten lär innebära att de ännu mindre ansvarstagande extremistpartierna till vänster och höger belönas av väljarna. Wolfgang Schäuble kan fundera på hur besparingsviljan är hos, säg, en regering bestående av kommunister i KKE och radikala socialister i SYRIZA.

Det är bara att läsa opinionsmätningarna: Socialistpartiet och Giorgos Papandreou är nu nere på 8 procent. Det vill säga samma parti som vann regeringsmakten 2009 på löften om att ett stort stimulanspaket skulle rädda ekonomin. Ja, vi vet hur det gick med den saken.

Allt talar för att grekerna kommer att proteströsta fram ett politiskt kaos. Men omvärlden måste naturligtvis respektera det grekiska folkets rätt att rösta sig till statsbankrutt.

Utan nödvändig politisk stabilitet kommer det fria fallet i ekonomin att eskalera, vilket i sin tur kräver ännu större låneåtaganden från IMF och EU. Omvärldens skattebetalare börjar dock tröttna, samtidigt som grekerna är på väg att förlora ett tungt förhandlingsargument: utan stöd kan krisen smitta till andra länder.

Faran är förstås långt ifrån över, men det ser något stabilare ut för Spanien och Italien. ECB:s krislån till europeiska banker hjälper till. Europakten innebar lite doping för det politiska självförtroendet, och tron på musklerna i EU:s krisfonder har stärkts.

Skulle det gå åt pipan med Grekland, "så är vi bättre förberedda än för två år sedan", konstaterade Wolfgang Schäuble - EU:s mäktigaste finansminister - i veckan. Översatt till mindre diplomatisk svenska: vi ser konkursen som ett realistiskt alternativ.

Man kan naturligtvis säga att med så kallade "frivilliga" nedskrivningar och en statsskuld på 160 procent av BNP så är Grekland i praktiken redan statsbankrutt. Men i maj, när det politiska kaoset är ett faktum och när det franska presidentvalet är avklarat, så lär euroländerna och ECB tvingas acceptera att Grekland valt att försätta sig i fullständig konkurs och lämna euron.

Konsekvenserna är oöverblickbara, och EU måste ha beredskap för att pumpa in miljarder i bistånd. Vem tar annars notan för cancermedicinen till sjuka barn?