Vi har sett riksdagsledamöter fly med flackande ögon från tv-kamerorna efter något av alla krismöten. Varför så rädda? Anmärkningsvärt få S-politiker har offentligt försvarat Juholt. Medan kritikerna har stämplats som svikare och krypskyttar. You name it.
Det finns förvisso sprickor i partiets gamla tystnadskultur, men ännu råder den oskrivna regeln om att så mycket som möjligt ska hanteras internt och helst i en begränsad krets.
Carin Jämtins försök till peptalk är talande: "Det här är en tid vi måste hålla samman". Inte heller hon gav Juholt något uttalat stöd.

Det Stora Partiet bär på arvet från 1917. Under det stormiga 1910-talet stred reformister mot marxister i SAP. Partiledningen krävde total lojalitet och med den så kallade enighetsresolutionen ville man att det marxistiskt präglade ungdomsförbundet skulle vara:
"Redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut."
Förhållningsordern kom att kallas munkorgsstadgan. Men ungdomsförbundet brydde sig inte utan startade i stället eget i maj 1917 och lade därmed grunden till det som i dag är Vänsterpartiet.
S är fortfarande en bred intresse koalition. Alla ska med: från radikala testuggare till pragmatiska marknadsliberaler, från Marita Ulvskog till Stockholmsbörsens vd Jens Henriksson. Rädslan för partisplittring innebär att munkorgsstadgan är en central del i partikulturen.

Fy på dig sosse som öppet kritiserar Juholt och hans politiska vägval, vilka de nu egentligen är. För på "fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist!" som Gudibrallan sjöng. Eller nyliberalt orienterad, som Daniel Suhonen, Juholts påtänkte talskrivare, säger nu.
Detta innebär att de som verkligen tror på Juholt har hållit en låg profil. För supportrarna är ju rädda för att trappa upp striderna i offentligheten.
I regeringsställning har det varit enklare att hålla ihop partiet. Då har de olika intressena kunnat matas med någon reform. Lojala partiarbetare har kunnat belönas med poster i statens tjänst.
Utnämningsmakten har också använts för att tysta de interna kritikerna, som när Göran Persson 1999 utnämnde EU-motståndaren och den för partiet besvärlige Kenth Pettersson till generaldirektör.

Juholt är en produkt av munkorgsstadgan, om honom var det knäpptyst. Den slutna processen fram till att en backbencher plötsligt dök upp som mustaschgubben i lådan var just ett försök att hålla ihop partiet.
Medlemmarna ställdes inför ett fait accompli och det är klart att Juholt får igen för det i dag.
När han aldrig var någon egentlig partiledarkandidat så var inte heller någon djupare granskning aktuell av Juholts allmänpolitiska kompetens, omdöme, ledarskapsförmåga eller privatekonomi. Varken från medlemmar eller medi erna .
Så handen på partiboken, socialdemokrater. Är det inte så att som man bäddar får man ligga?
En öppen partiledarprocess där flera kandidater utan munkorgar får skälla på varandra kan faktiskt förebygga framtida haverier.
Hur gick det då för Berit Andnor, ordförande i den valbredning som utsåg Håkan Juholt?
Jo, Reinfeldt utsåg henne nyligen till landshövding i Blekinge. Tack för kaffet?