Även om ett nederländskt litet bilföretag (som troligen inte ens Saabexperten Mona Sahlin tidigare hade hört talas om) hade lyckats fullfölja ett köp hade framtiden varit extremt oviss.
För de anställda, deras familjer och Trollhättan är GM:s slutgiltiga besked givetvis oerhört tungt. Ändå måste det hos många ha funnits en beredskap inför att detta faktiskt kunde ske. Saab har under det senaste året varit uträknad ett antal gånger. Saab har varit föremål för en rekonstruktion och ackordsuppgörelse, vilket är lika med att stå i farstun till en konkurs.
GM ska enligt en uppgift ha pumpat in motsvarande 30 miljarder kronor under sin ägartid. I jakten på syndabockar är ändå GM en självklar kandidat.
För kritiker och medias bilexperter på läktaren är det den enklaste sak i världen att i dag ägna sig åt tramsig kontrafaktisk historieskrivning på temat: "Bara GM hade gjort si eller så."
För den politiska oppositionen är Maud Olofsson i synnerhet den givna syndabocken. Miljöpartiets Peter Eriksson var snabbt ute på banan: "Detta är ett stort misslyckande för regeringen och Maud Olofsson. När det fanns en möjlighet att medverka till att få fram en långsiktig ägare, så valde man att ligga lågt."
Hoppsan! Peter Eriksson måste sitta inne med exklusiva kontakter på GM:s huvudkontor i Detroit om denne "långsiktige ägare".
Oppositionen vet inte vilket ben man ska stå på. Å ena sidan kritiserar man Maud Olofsson för att hon inte klarat av sin ägarroll i Vattenfall. Å andra sidan tillskriver man Maud Olofsson en exceptionell finansiell kompetens och branschkunskap; ty om hon bara hade agerat likt en vd för någon investmentbank så hade det varit klart med en "långsiktig ägare".
Sanningen är att GM under minst ett år sökt efter just en sådan ägare. Officiellt sattes Saab på säljlistan i februari.
Sanningen är att det alltså funnits gott om tid för världens alla riskkapitalister, pengastinna institutionella ägare och multinationella bilföretag att lägga ett bud. Resultatet? Tja, först en pytteliten svensk sportbiltillverkare med röda siffror och oerhörda problem att ragga ihop pengar till köpeskillingen. Och därefter en pytteliten nederländsk dito, uppenbarligen med samma finansieringsproblem.
Lika länge som Saab har varit till salu, lika länge har oppositionen haft möjlighet att komma med ett konkret alternativ. Ska staten gå in som ägare? På denna punkt har Mona Sahlin svajat fram och tillbaka, allt beroende på dagsform. Inte en enda krona - avsatt exklusivt för Saab - har dock funnits i oppositionens olika budgetalternativ. Mycket snack, lite bilverkstad.
Saabs värde för Sverige som exportnation har varit extremt upphaussat i debatten; den svenska fordonslobbyn har onekligen lyckats väl när det gäller att måla upp sitt Titanic-scenario.
Den enorma kompetensförlust alla varnat för är minst sagt överdriven. Kompetensen sitter inte främst i ett varumärke eller i ett företag; den finns ytterst hos alla de individer som jobbat vid Saab. Det engagemang och den lojalitet personalen visat, under hela denna långa resa mot nedläggning, är djupt beundransvärd och bådar gott. All den kompetens skickliga ingenjörer och kreativa bilbyggare har måste nu utnyttjas.
Här kan inte bara regeringen spela en viktig roll som brobryggare till nya jobb. Tänk om all den kraft som riktats mot att bevara Saab i stället används för att bidra till att skapa något nytt.