Säg de magiska orden "ökade statsbidrag till kommunerna" och Borg går garanterat i gång med standardfraserna om att "inte äventyra de offentliga finanserna".
Som i går när Lars Calmfors, ordförande i det Finanspolitiska rådet, återkom med sitt krav på ännu fler miljarder till kommunsektorn i rådets årliga granskning.
Då var det åter papegoja-varning på Borg.

För tio år sedan höll Bosse Ringholm en papegojig presskonferens och malde på om sin överenskommelse med Inga-Britt Ahlenius.
Ringholm ansåg att Ahlenius, i egenskap av generaldirektör för dåvarande riksrevisionsverket, var alldeles för självständig och kritisk. Men till slut fick Sverige i alla fall den oberoende riksrevision Ahlenius hade kämpat för.
Till skillnad från Ringholm inser dock Borg hur viktigt det är med revision. Borg har till och med inrättat Finanspolitiska rådet, en särskild liten myndighet vars uppgift är att oberoende granska regeringens ekonomiska politik.
För denna revisionsinsats förtjänar Borg beröm: modigt att utsätta sig själv för en kvalificerad granskning i en tung rapport en gång om året.
Vad gäller de höjda statsbidragen så lär de säkert komma fler än de 7 miljarderna i vårbudgeten. Inte enbart för krisens skull, utan även för att det råkar vara valår. Lyssna bara på Anders Borgs ständiga tjat om "välfärdens kärna".
Borg har naturligtvis en strategi med papegojandet. Ju mer han tjatar om att vara ansvarsfull, desto mindre risk att stämplas som ansvarslös när budgetunderskotten galopperar.
Och likt en papegoja får väl jag upprepa en av mina ständiga käpphästar: socialdemokratiska eller moderata kommunalråd kan faktiskt höja kommunalskatten, om de inte förmår eller önskar spara pengar.
I kristider är det som om det kommunala självstyret plötsligt fått utegångsförbud.
Dessutom är det knappast god fördelningspolitik att med generella statsbidrag pumpa in pengar i de kommuner som faktiskt har riktigt hyggliga finanser, medan andra går på knäna.
En utgiftspost som ökar för kommunerna är socialbidragen till de arbetslösa som saknar a-kassa. Värst är det som vanligt på mindre orter med en enda dominerande privat arbetsgivare som nu faller i det globala dominot.
En allmän statlig arbetslöshetsförsäkring vore därför inte bara en trygghet för den enskilde jobbaren, utan även för den enskilde kommunkamrern.
Finanspolitiska rådet argumenterar utmärkt för en allmän a-kassa, men regeringen har svikit sitt vallöfte och begravt frågan i ännu en utredning. Man vågar helt enkelt inte utmana de starka fackliga särintressena.
Typiskt nog finns det i dag inte heller några direkta statliga sanktioner mot alla de a-kassor där arbetslösa nu kan få vänta i månader på sina utbetalningar.
Calmfors & co är ute på svag politisk is när de föreslår att a-kassan borde göras "konjunkturberoende". I goda tider ska försäkringen stramas åt och i dåliga tider ska den vara generös. Hur ska denna tidpunkt definieras?
Precis som Finanspolitiska rådet påpekar på annat håll i sin granskning är det svårt att definiera konjunkturer.
För stunden råder konsensus över blockgränserna om överskottsmålet på en procent av BNP under en konjunkturcykel. Men rådet har identifierat hela fem olika sätt att mäta detta sparande. Och Lars Ohly kommer säkert på ett sjätte räknesätt.
Det är nyttigt med revision. Vågar de rödgröna behålla det Finanspolitiska rådet efter en eventuell valvinst?