Dags för revansch? Jag befinner mig på klassisk torgmötesmark utanför Åhléns city. Här har generationer av politiker i valtider skrikit sig hesa.
Anna Maria Corazza Bildt kom sensationellt trea i Moderaternas medlemsomröstning.
Hon petades sedan ned till en åttonde plats på valsedeln - troligen på grund av Herr Jante och moderat, partistisk riskminimering. Vad kan ett sådant politiskt oprövat kort ställa till med?

Socialdemokraterna har inga primärval bland medlemmarna; där har placeringen på valsedeln ytterst avgjorts av Mona Sahlin.
På åttonde plats återfinns Ardalan Shekarabi, en före detta SSU-ordförande som fick kliva av när medlemsfusket stod som bidragsspön i backen.
Upplagt för nollåttornas revansch när de två EU-kandidaterna debatterar i jakten på väljarnas kryss.
Synd att det bara är knappt ett hundratal som lyssnar, för här bjuds på ett konkret exempel på personvalets välsignelse.
Det blir en personlig och engagerad debatt mellan de två, proffsigt ledd av Staffan Dopping.
- Maten, maten, det är den vi ska prata om, avbryter Corazza Bildt. Men Shekarabi vill hellre prata om sin, extremt udda, profilfråga: att på EU-nivå stoppa de giriga SMS-låneföretagen.
Corazza Bildt framhåller den personliga erfarenheten "från frontlinjen i det belägrade Sarajevo", hur hon kämpat som småföretagare och nämner något pliktskyldigt om "gröna jobb". Samt att hon är "en sann europé".
Och så var det där med matprofilen, likt ett slags Marit Paulsen-wannabe. Corazza Bildt berättar att hon minsann kommer från en familj som producerat mat och att hon "vuxit upp med grisarna och kossorna."
Ardalan Shekarabi plockar fram den hårda SSU-retoriken och fördömer Gunnar Hökmark, moderaternas listetta, för att han "stödde kriget i Gaza och slakten av små barn".
Jag måste kora Anna Maria Corazza Bildt som debattsegrare, just för att hon är så personlig och privat.
Men hennes ständiga betoning på att just de personliga erfarenheterna kvalificerar henne till EU-parlamentet innebär att hon balanserar på en skör gräns till självskryt. För hur personlig kan man egentligen vara i en personvalskampanj?
Utan dessa nollåttor hade EU-valrörelsen varit betydligt tråkigare. Det är bara att beklaga att personvalet fortfarande har en 5-procentsspärr och gräddfil för partietablissemangens alla hökmarkare och ulvskogare.

I Socialdemokraternas valstuga står en snart arbetslös EU-parlamentariker, Inger Segelström. Hon berättar att hon absolut inte har en aning om vad hon ska jobba med efter EU-valet.
Segelström fick rött kort av Mona Sahlin. 2004 års toppkandidat ansågs inte ens vara värd en plats av 30 på partiets valsedel. Själv hade hon gärna velat fortsätta. Tala om en brutal och hjärtlös petning, och som vanligt i svensk politik vågar ingen i partiledningen tala om orsakerna. Väljarna borde åtminstone ha fått chansen att kryssa henne på plats 30.
Ändå står Segelström där i valstugan och delar ut valsedlar, när andra som hade utsatts för motsvarande förnedrande behandling låtit vreden flöda i en debattartikel på Expressens Sidan 4.
Jag kan inget annat än beundra hennes lojalitet.