Vad som sker i politiken och i ekonomin i vårt viktigaste exportland är något som vi i Sverige borde bry oss betydligt mer om.
För svenska socialdemokrater är nu plötsligt den konservative förbundskanslern Angela Merkel en idol. Budskapet är att Maud Olofsson borde öppna plånboken och rädda Saab. På motsvarande sätt som den tyska regeringens 1,5 miljarder euro till Opel, för stunden, tycks hålla i gång jobben för drygt 20000 Opel-anställda i Tyskland.
Vad notan för de tyska skattebetalarna slutar på är det ingen som vet. Flera tyska delstatsregeringar med Opel-anställda bland sina väljare har sagt sig vara villiga att lämna ut kreditkortet.
Det tyska bilstödet riskerar att bli som tunneln genom Hallandsåsen: har man väl börjat borra så kan man inte sluta pumpa in pengar, trots att det handlar om ett ekonomiskt högriskprojekt.
Hade Merkel, och andra tyska politiker, varit lika benägna att tanka Opel med euro om det inte hade varit val i höst? Knappast.

Opel-paketet har nu fått en rad politiska konsekvenser. Den ena är att näringsministern Karl-Theodor zu Guttenberg (CSU) offentligt protesterat mot miljardstödet och varnat för att regeringen försatt sig en utpressningssituation.
Den andra konsekvensen är att utpressaren visat sig vara socialdemokrat, utrikesminister i koalitionsregeringen och den som utmanar Merkel om förbundskanslerjobbet i september.
Frank-Walter Steinmeier har efter Opel-segern i regeringen lanserat nästa kandidat till statliga räddningsinsatser, varuhuskedjan Karstadt.
Ungefär som om Mona Sahlin hade krävt statliga miljardlån till Åhléns. Där befinner sig dock varken Sahlin eller Åhléns.
Men tyska socialdemokrater använder sig av argumentet att de inte bara vill rädda de manliga industrijobb utan även kvinnojobben i handeln. 50000 jobb står på spel om Karstadt tvingas stänga.
Till saken hör dock att Arcandor-koncernen som äger Karstadt brottats med ekonomiska problem under betydligt längre tid än sedan första juli 2008. Det datumet är nämligen politisk dynamit i Tyskland.
Ett jättelikt statligt stimulansprogram på 40 miljarder euro till näringslivet sjösattes i februari. Ett centralt villkor är att stödet endast ska utgå till företag som hade goda balansräkningar sommaren 2008, men som därefter sänktes av finanskrisen.

I opinionsmätningarna ser det i dag ut som om Angela Merkel och CDU/CSU bildar regering med liberalerna i FDP efter valet, medan socialdemokraterna får gå i opposition. Än så länge shoppar därför Merkel inte på Karstadt med skattebetalarnas miljarder, utan hänvisar till att Opel var ett "speciellt" fall.
Ett talande exempel i historien om den tyska näringslivspolitiken är att just den tyska detaljhandeln - undantaget bilhandlarna, förstås - beklagat sig över ett annat bilstödspaket: de generösa statliga skrotningspremierna.
Ett normalt sett ekonomiskt försiktigt tyskt folk har rusat i väg och köpt bilar det egentligen inte behövt, för att sedan snåla in på annan konsumtion!
Den påtänkta nya dyra frysen på Karstadt frös alltså inne på grund av statliga subventioner. Vilket stärker de tyska socialdemokraternas krav på nya subventioner.
Det är detta stödträsk som Tyskland nu riskerar att gå ned sig i.